"Enligt genévekonventionen är det mot alla moraliska principer och all god smak.
Ja, rentav förfärligt är det.
Jag talar självfallet om hur situationen förhåller sig.
Ett så förkastligt fenomen finnes förövrigt falla till föga för fumliga fattiglappar, förfärligt fostrade, flatulent florerande sin förkärlek för flaskan.
Min personliga åsikt är att situationen borde rådas bot på genom tillsättandet av en kommission. Man skulle därigenom kunna komma åt roten på problemet.
Jag talar självfallet om samma företeelse som tidigare.
Beslutsamhet är av vikt, mina vänner!
Enligt protokollpunkt 8, paragraf 35, är situationen fullkomlig ohållbar och borde inte upprätthållas en minut längre. Nej, rätt ska vara rätt! För att få en dräglig tillvaro måste vi iverksätta det regelverk våra barn så tålmodigt format under århundraden. Bestämmelser är till för att följas, sannerligen!
Hör mig, mina vänner, när jag förmedlar att det är av största vikt att tidiagarenämnda sitations förhållande ändras,
denna situation av förkastlig natur, både gällande alla moraliska principer och all god smak."
Saturday, December 15, 2007
Klarhet
Du vaknade en morgon
med en känsla av
att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter,
ja,
större än du någonsin skulle kunna komma ihåg.
Du vaknade med en aning om att vattnen i ditt inre stannat upp i sitt skvalpande och numera, från sin spegelblanka yta, reflekterade natthimlen som kretsade sakta över det hav du besitter.
För någon så van att slå upp sina ögon till ackompanjemanget av ovetandets och förvirringens brusande kör ter sig detta nya fenomen dig ganska otrevligt.
Du skakar hårt på ditt huvud för att sätta vattnen i rörelse igen.
Allt du ger dig själv är en lättare nackspärr som du vet att du måste få bort med något receptfritt senare på dagen.
Vattenytan ligger kvar i sin blankhet, klarhet och hånfulla lugnt, ett lugn som talar om det som du alltid vetat,
alltid kommer veta,
och aldrig har vetat.
Du vaknade en morgon
med en känsla av att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter.
En morgon
vaknade
du.
med en känsla av
att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter,
ja,
större än du någonsin skulle kunna komma ihåg.
Du vaknade med en aning om att vattnen i ditt inre stannat upp i sitt skvalpande och numera, från sin spegelblanka yta, reflekterade natthimlen som kretsade sakta över det hav du besitter.
För någon så van att slå upp sina ögon till ackompanjemanget av ovetandets och förvirringens brusande kör ter sig detta nya fenomen dig ganska otrevligt.
Du skakar hårt på ditt huvud för att sätta vattnen i rörelse igen.
Allt du ger dig själv är en lättare nackspärr som du vet att du måste få bort med något receptfritt senare på dagen.
Vattenytan ligger kvar i sin blankhet, klarhet och hånfulla lugnt, ett lugn som talar om det som du alltid vetat,
alltid kommer veta,
och aldrig har vetat.
Du vaknade en morgon
med en känsla av att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter.
En morgon
vaknade
du.
Wednesday, December 05, 2007
Jantelagen.
Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Efter att ha gått fyra steg på den lilla stenlagda gången som skyddar hans gräsmatta stannade Åke, men efter att ha vänt sig om en sista gång och suckat djupt åt en fågelbajs på krusbärsbusken gick han så äntligen till jobbet.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Efter att ha gått fyra steg på den lilla stenlagda gången som skyddar hans gräsmatta stannade Åke, men efter att ha vänt sig om en sista gång och suckat djupt åt en fågelbajs på krusbärsbusken gick han så äntligen till jobbet.
Monday, December 03, 2007
En pjäs
Akt 1
Koka Brjanskij:
– Jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad?
Koka Br.:
– Jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad?
Koka:
– Jag säjer att jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad säjer du?
Koka:
– Gif-ter-mej-i-di-dag!
Modern:
– gif? Vad betyder gif?
Koka:
– Gif-ter-mål!
Modern:
– mål? Hur då mål?
Koka:
– Inte mål, utan gif-ter-mål!
Modern:
– Hur då inte mål?
Koka:
– Så är det bara, inte mål, punkt slut!
Modern:
– Vad?
Koka:
– Jamen, inte mål. Förstår du! Inte mål!
Modern:
– Där är du igen med detta mål. Jag vet inte vad mål är till för.
Koka:
– Fy fan! Gif och mål! Vad är detta gif! Förstår du inte själv att det att säja bara gif – är meningslöst?
Modern:
– Vad säjer du?
Koka:
– Gif, säjer jag, är meningslöst!!!
Modern:
– gslö?
Koka:
– Vad är detta! Hur lyckas du höra bara en bit av ordet och dessutom den mest absurda: gslö! Varför just gslö!
Modern:
– nu igen detta gslö.
Koka Brjanskij stryper modern.
Bruden Marusja kommer in.
Koka Brjanskij:
– Jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad?
Koka Br.:
– Jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad?
Koka:
– Jag säjer att jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad säjer du?
Koka:
– Gif-ter-mej-i-di-dag!
Modern:
– gif? Vad betyder gif?
Koka:
– Gif-ter-mål!
Modern:
– mål? Hur då mål?
Koka:
– Inte mål, utan gif-ter-mål!
Modern:
– Hur då inte mål?
Koka:
– Så är det bara, inte mål, punkt slut!
Modern:
– Vad?
Koka:
– Jamen, inte mål. Förstår du! Inte mål!
Modern:
– Där är du igen med detta mål. Jag vet inte vad mål är till för.
Koka:
– Fy fan! Gif och mål! Vad är detta gif! Förstår du inte själv att det att säja bara gif – är meningslöst?
Modern:
– Vad säjer du?
Koka:
– Gif, säjer jag, är meningslöst!!!
Modern:
– gslö?
Koka:
– Vad är detta! Hur lyckas du höra bara en bit av ordet och dessutom den mest absurda: gslö! Varför just gslö!
Modern:
– nu igen detta gslö.
Koka Brjanskij stryper modern.
Bruden Marusja kommer in.
Saturday, December 01, 2007
en liten del
knappt har känslan hunnit infinna sig
förrän den byts ut mot en lämpligare
på nytt
knappt har vanan
som är dig trogen
fallit på plats
förrän inget är
sig likt igen
en lång tid
fanns
då inget hade betydelse
den tiden är att minnas och
tryckas mot sitt bröst
likt en idé i kvällstid
även detta är av vikt
och förändring
dock finns ingen
förklaring
även om viljan fanns att se
för utan vilja att se
och känna finns
ingen orsak eller
verkan utan bara
tankar för
knappt har känslan hunnit infinna sig
förrän den har bytts ut mot en lämpligare
på nytt
förrän den byts ut mot en lämpligare
på nytt
knappt har vanan
som är dig trogen
fallit på plats
förrän inget är
sig likt igen
en lång tid
fanns
då inget hade betydelse
den tiden är att minnas och
tryckas mot sitt bröst
likt en idé i kvällstid
även detta är av vikt
och förändring
dock finns ingen
förklaring
även om viljan fanns att se
för utan vilja att se
och känna finns
ingen orsak eller
verkan utan bara
tankar för
knappt har känslan hunnit infinna sig
förrän den har bytts ut mot en lämpligare
på nytt
Friday, November 30, 2007
För ett ögonblick
För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”
Först när en rännil av kåda sakta strilar sig fram över den tjocka heltäckningsmattan
börjar du ana oråd.
I din villrådighet söker du efter möjliga förklaringar.
Inget tycks dig särskilt troligt och du väljer istället att rikta din uppmärksamhet mot pajen framför dig.
Pajen är en värld av ost!
Ost, skinka och ljuvliga örtkryddor,
kryddor som får din tunga att, ja, dansa vals och slå små volter i ditt svalg, allt till dina tonsillers stora förtret.
Uppslukad av din tungas spontana utfall under sitt besök i ostens förlovade land
kan du nätt och jämt undgå att känna hur kådan
tränger sig in genom hålen, som du så omsorgsfullt stansat ut, i dina gummistövlar.
Du känner vemodet stiga i halsen och tungan faller platt på rygg i en av sina saltomortaler.
Sakta känner du hur kådan smeker sig mot dina bara fotsulor, denna känsla som du känt, o, så många gånger förr.
”Undrar varför hon dröjer!”
ropar du högt och letar febrilt efter något att låta dig uppslukas av.
Saltkaret kommer väl till pass.
Du inser att du misslyckats strax efter att du tömt hela dess vita innehåll i din gapande käft.
Det är ju du som har slukat saltet, inte tvärtom, som var din avsikt!
Skammen över att ha gjort ett så enkelt fel sveper över dig likt en filt, en filt av flanell.
Genom filten syns ingenting.
Du anstränger dig för att spetsa en bit av din ljuvliga skinkpaj på en gaffel och föra den mot munnen för att ingen ska ana oråd.
Biten av skinkpaj missar helt sitt mål och träffar, istället för din filttäckta mun, tomma luften, som gladeligen sätter i sig hela stycket och smackar belåtet.
Osäkerheten tar överhanden och du lägger fumlande tillbaka gaffeln där du antar att bordet är.
Du känner dig ganska dum där du sitter
Svept i en filt av flanell och med gummistövlarna fulla med kåda.
”Undrar varför hon dröjer!”
utbrister du på nytt och lägger snabbt till
”Haha!”
Detta för att inte bli tagen för någon som inte uppskattar det goda här i livet.
”Undrar varför hon dröjer!”
”Haha!”
skrålar du medan du sakta sjunker allt djupare i kådan.
Desperat efter något som kan avleda din uppmärksamhet från den förtvivlan du känner komma över dig,
desperat efter något att fylla dina sinnen med tar du en hård tugga av filten som täcker ditt huvud.
Ett stort sjok lossnar och sätter sig med besked någonstans i struphuvudstrakten.
Kvävd av en bit av din egen skam
sjunker du allt djupare i dina gummistövlar
där kådan smeker dina ben, just sådär som du hunnit bli van vid.
Inte ett ljud kommer över dina läppar
och i ett diskret försök att ta dig ur din något prekära situation
rycker du lätt med benet för att lösgöra det från
din kletiga boja som ömt smeker din fot.
Sakta, sakta tar sig kådan längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
Du intalar dig att det är viktigt att du inte grips av panik.
Du håller dig lugn
medan kådan sakta tar sig längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”
Först när en rännil av kåda sakta strilar sig fram över den tjocka heltäckningsmattan
börjar du ana oråd.
I din villrådighet söker du efter möjliga förklaringar.
Inget tycks dig särskilt troligt och du väljer istället att rikta din uppmärksamhet mot pajen framför dig.
Pajen är en värld av ost!
Ost, skinka och ljuvliga örtkryddor,
kryddor som får din tunga att, ja, dansa vals och slå små volter i ditt svalg, allt till dina tonsillers stora förtret.
Uppslukad av din tungas spontana utfall under sitt besök i ostens förlovade land
kan du nätt och jämt undgå att känna hur kådan
tränger sig in genom hålen, som du så omsorgsfullt stansat ut, i dina gummistövlar.
Du känner vemodet stiga i halsen och tungan faller platt på rygg i en av sina saltomortaler.
Sakta känner du hur kådan smeker sig mot dina bara fotsulor, denna känsla som du känt, o, så många gånger förr.
”Undrar varför hon dröjer!”
ropar du högt och letar febrilt efter något att låta dig uppslukas av.
Saltkaret kommer väl till pass.
Du inser att du misslyckats strax efter att du tömt hela dess vita innehåll i din gapande käft.
Det är ju du som har slukat saltet, inte tvärtom, som var din avsikt!
Skammen över att ha gjort ett så enkelt fel sveper över dig likt en filt, en filt av flanell.
Genom filten syns ingenting.
Du anstränger dig för att spetsa en bit av din ljuvliga skinkpaj på en gaffel och föra den mot munnen för att ingen ska ana oråd.
Biten av skinkpaj missar helt sitt mål och träffar, istället för din filttäckta mun, tomma luften, som gladeligen sätter i sig hela stycket och smackar belåtet.
Osäkerheten tar överhanden och du lägger fumlande tillbaka gaffeln där du antar att bordet är.
Du känner dig ganska dum där du sitter
Svept i en filt av flanell och med gummistövlarna fulla med kåda.
”Undrar varför hon dröjer!”
utbrister du på nytt och lägger snabbt till
”Haha!”
Detta för att inte bli tagen för någon som inte uppskattar det goda här i livet.
”Undrar varför hon dröjer!”
”Haha!”
skrålar du medan du sakta sjunker allt djupare i kådan.
Desperat efter något som kan avleda din uppmärksamhet från den förtvivlan du känner komma över dig,
desperat efter något att fylla dina sinnen med tar du en hård tugga av filten som täcker ditt huvud.
Ett stort sjok lossnar och sätter sig med besked någonstans i struphuvudstrakten.
Kvävd av en bit av din egen skam
sjunker du allt djupare i dina gummistövlar
där kådan smeker dina ben, just sådär som du hunnit bli van vid.
Inte ett ljud kommer över dina läppar
och i ett diskret försök att ta dig ur din något prekära situation
rycker du lätt med benet för att lösgöra det från
din kletiga boja som ömt smeker din fot.
Sakta, sakta tar sig kådan längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
Du intalar dig att det är viktigt att du inte grips av panik.
Du håller dig lugn
medan kådan sakta tar sig längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”
Wednesday, November 28, 2007
En dag i en bil
Du sitter i bilen och nynnar på intromelodin till ”CSI: New York” och tänker tillbaka på den gamla goda tiden. Just den där dagen då du köpte den alldeles nya plattan ”Who’s Next” och förundrades så över albumets geniala titel. Du låg där för dej själv, i din säng, och lyssnade igenom plattan för första gången. Det var en magisk händelse i ditt liv.
Mer än 35 år senare slår tanken dej att trots den viktiga händelsen i ditt liv, är ändå det första du kommer att tänka på när du hör ”Baba O’ Riley”, teveserien ”CSI: New York”.
Du stänger av bilradion och skäms en smula, där du sitter.
Mer än 35 år senare slår tanken dej att trots den viktiga händelsen i ditt liv, är ändå det första du kommer att tänka på när du hör ”Baba O’ Riley”, teveserien ”CSI: New York”.
Du stänger av bilradion och skäms en smula, där du sitter.
Tuesday, November 27, 2007
Funktion
släpp en tanke
släpp en del av dig själv
förneka dig en idé
förkasta den tanke du har
om hur din värld borde vara
släpp en känsla
släpp en del av din själ
förträng det du bär på
förskjut avtrycket i dig
till ditt medvetandes rand
gör detta
för att bättre visa
bättre uppdaga
att du
fungerar
släpp en del av dig själv
förneka dig en idé
förkasta den tanke du har
om hur din värld borde vara
släpp en känsla
släpp en del av din själ
förträng det du bär på
förskjut avtrycket i dig
till ditt medvetandes rand
gör detta
för att bättre visa
bättre uppdaga
att du
fungerar
Thursday, November 22, 2007
Ytterligare en ytterlighet.
Hur kan du inte förstå? Varför förstår du inte redan hur jag känner? Att kunna uttrycka sig är meningslöst. Att tala om någonting annat än tjejer, bilar och om hur dåliga alla andra är i jämförelse med en själv är överskattat. Du vet ju redan vad som är rätt och fel, och du vet ju redan hur världsproblemen ska lösas.
Det är party nu, varför vill du förstöra det?
Det är party nu, varför vill du förstöra det?
Döden på Nilen.
Hej! Jag är en pojke på tolv jordsnurr som söker brevkompisar i åldern elva till femton. Helst tjejer. Jag gillar kompisar och datorer och att fantisera om bröst och jag cyklar mycket också. Skateboard är coolt. När det är lördag sover jag länge och ser på barnprogram fastän jag aldrig skulle erkänna det för mina vänner.
Friday, November 16, 2007
Hopp
de säger att
hoppet är det sista som lämnar människan.
i din värld blir hoppet något att stoltsera med, en bedrift värd eloger av alla de slag.
en människa utan hopp är bara en människa på avvägar, någon som hamnat snett och missat sitt mål, någon som fallit på vägen, som inte kom ända fram, som stupade på mållinjen, som gav vika, som inte pallade trycket, fegade ur, inte stod sitt kast.
en människa utan hopp är att föraktas.
på samma sätt som att den som blivit bestulen skall föraktas för att inte ha haft tillräckligt god tillsyn över sina ägodelar. på samma sätt som att den som blir mördad skall föraktas för sin vårdslöshet med sitt eget liv.
en människa utan hopp är inte att föraktas.
att inte ha hopp.
är en brist på tillvaro
att inte ha hopp.
är att sakna mening
att ha hopp är att ha en tilltro till att den tillvaro man befinner sig i kommer förändras i den riktning man vill.
det verkliga dilemmat
är
när ingen riktning finns
hopp är ett verktyg
ett fordon
som hjälper oss nå våra önskningar
som vi färdas i mot våra mål
det driver på oss och accelererar oss längs den väg som leder mot vår vision av ett bättre liv.
men om vägen inte är trefilig, nylagd och med mitträcke
vad gör du då?
om vägen inte alls är en väg
utan ett fält
ett fält så stort att du inte ser något annat än en horisont i fjärran åt alla håll
om ditt hopp inte sakta föser dig framåt
utan morrar på som en lastbilsmotor på amfetamin
vad gör du då?
sladdandes runt på ett oändligt fält med en morrande motor inom dig plöjer du upp djupa spår och den leriga sörja som slits upp i dina spår låter dig veta att du har färdats i cirklar.
du ställer dig frågan
”vad gör jag nu?”
hoppet är det sista som lämnar människan.
i din värld blir hoppet något att stoltsera med, en bedrift värd eloger av alla de slag.
en människa utan hopp är bara en människa på avvägar, någon som hamnat snett och missat sitt mål, någon som fallit på vägen, som inte kom ända fram, som stupade på mållinjen, som gav vika, som inte pallade trycket, fegade ur, inte stod sitt kast.
en människa utan hopp är att föraktas.
på samma sätt som att den som blivit bestulen skall föraktas för att inte ha haft tillräckligt god tillsyn över sina ägodelar. på samma sätt som att den som blir mördad skall föraktas för sin vårdslöshet med sitt eget liv.
en människa utan hopp är inte att föraktas.
att inte ha hopp.
är en brist på tillvaro
att inte ha hopp.
är att sakna mening
att ha hopp är att ha en tilltro till att den tillvaro man befinner sig i kommer förändras i den riktning man vill.
det verkliga dilemmat
är
när ingen riktning finns
hopp är ett verktyg
ett fordon
som hjälper oss nå våra önskningar
som vi färdas i mot våra mål
det driver på oss och accelererar oss längs den väg som leder mot vår vision av ett bättre liv.
men om vägen inte är trefilig, nylagd och med mitträcke
vad gör du då?
om vägen inte alls är en väg
utan ett fält
ett fält så stort att du inte ser något annat än en horisont i fjärran åt alla håll
om ditt hopp inte sakta föser dig framåt
utan morrar på som en lastbilsmotor på amfetamin
vad gör du då?
sladdandes runt på ett oändligt fält med en morrande motor inom dig plöjer du upp djupa spår och den leriga sörja som slits upp i dina spår låter dig veta att du har färdats i cirklar.
du ställer dig frågan
”vad gör jag nu?”
Att Möta
en gång
fick du veta
en sanning
du lyssnade
du förvånades
du försvann
en gång
kom du
en sanning nära
du sökte
du förundrades
och flydde i vild panik
en gång
försökte du förstå
vad en sanning är
du grubblade
och nöjde dig
med din egen förklaring
en gång
förstod du
hela sanningen
det var
då du
inte fanns mer
fick du veta
en sanning
du lyssnade
du förvånades
du försvann
en gång
kom du
en sanning nära
du sökte
du förundrades
och flydde i vild panik
en gång
försökte du förstå
vad en sanning är
du grubblade
och nöjde dig
med din egen förklaring
en gång
förstod du
hela sanningen
det var
då du
inte fanns mer
Wednesday, November 14, 2007
Och i tiden gick en man (en monolog mellan två)
”Att binda sej, är inga problem,” var vad hon tänkte, den stackaren. ”Vi går hela våra liv och binder oss, binder oss vid enskilda ting, binder oss i lag. Hade jag inte vetat bättre hade jag antagit att hela vår tid hängde på en tråd.”Claudia visste förstås att så inte var fallet, för fallet var olösligt, för länge sedan preskriberat, också. Men ändå fascinerades hon av tanken.”Tanken är egentligen att tiden är en gunga, men även en gunga är uppbunden. Och som bekant, är tiden fri, en egen dimension, obunden av de övriga. Den är konstant, konsekvent och konstnärlig. Som en omedveten allitteration bars min kropp iväg.”I sin förundran över tiden, svallet och ålderns rätt, chockades hon plötsligt av en plötslig tankeställare. Hon hade funnit svaret på en av vår tids största gåtor. Svaret var så självklart att hon misstänkte att det funnits där hela tiden, rakt framför hennes näsa.”Jag måste skynda, dags att runda av! Häri kan man icke ligga!” bad hon för sej själv, där hon låg, i sin kista. ”Ut! Jag måste ut!”Under detta skeende gick en man förbi, med sin käpp och sina äppelknyckarbyxor. Han band sitt urverk om halsen. Han band, sin halskedja, sin persika.
”Straffet tjänar sitt syfte.”
Ett oljud, dånande, som vånda i ett folktomt klassrum.
”Den straffade, strängt uppbunden, är fast.”
Tuesday, November 13, 2007
Oftast
I väntan på
Dina egna tankar
Famlar ditt medvetande och dina fötter i blindo
Trots en kunskap och en visshet om att saker är som du vill
Att de är som de ska vara
Som de aldrig skulle vara
Är allt som är ditt en påse
En påse
Av dig
Som du är
I väntan på
Din påse
Famlar dina tankar och din vilja i blindo
Trots en kunskap och en visshet om din påse
Att den är som den ska vara
Som den aldrig skulle vara
Har du aldrig riktigt
Förstått
Det
Dina egna tankar
Famlar ditt medvetande och dina fötter i blindo
Trots en kunskap och en visshet om att saker är som du vill
Att de är som de ska vara
Som de aldrig skulle vara
Är allt som är ditt en påse
En påse
Av dig
Som du är
I väntan på
Din påse
Famlar dina tankar och din vilja i blindo
Trots en kunskap och en visshet om din påse
Att den är som den ska vara
Som den aldrig skulle vara
Har du aldrig riktigt
Förstått
Det
Sunday, November 11, 2007
bara svälj, kära du, bara svälj
i en biografi står det skrivet om dej
att du ofta hann före tidens händer, hur nu det är möjligt
att du ofta hann före tidens händer, hur nu det är möjligt
grattis, min vän
men som små, hann jag alltid för dej i matkön
och du fick vänta med att mätta din mage
som du såg, längs med bardisken, glida bort
om du nu är rimlig, om du är tänkbart förvånansvärd
jag ber dej gärna om påfyllning, där du ligger, längs med disken
i vasken, tillsammans med alla andra bortglömda rester
skillnaden är
dina matrester var det ingen som nämnde i din biografi
eller ens visade på ett fotografi
hur nu det skulle vara intressant
det må vara uppseendeväckande att
ingen någonsin beskrev dej som pedantisk
men ditt samvete var aldrig besudlat
till dej kunde jag alltid komma, om jag bad om en ursäkt
dem samlade du i en liten koffert, i din garderob
och plockade fram vid behov
beskådade, sorterade, putsade
de absolut bästa
fyllde du dina väggar med, små lappar med ursäkter
hyllplan efter hyllplan i dina bokhyllor
där längs med disken, utmed kanten på vasken
har du ingen användning för dem
i din biografi, har författaren själv valt ut sina favoriter
grattis, min vän
men ingen beskrev dej någonsin som prudentlig
vägar
likt en gräshoppa
förvånas du över tingens egentlighet
i din kammare är verkligheten din
för den som inga byxor har
finns ingen återvändo
annan än att blotta sina bara skinkor för
de som vet
för den vars plikt
är en morot
ter sig vardagen
tom
ur din fantasi är sprungen
en dröm
om ett liv i känslan av
din egen
där du
är
nära
förvånas du över tingens egentlighet
i din kammare är verkligheten din
för den som inga byxor har
finns ingen återvändo
annan än att blotta sina bara skinkor för
de som vet
för den vars plikt
är en morot
ter sig vardagen
tom
ur din fantasi är sprungen
en dröm
om ett liv i känslan av
din egen
där du
är
nära
tillstånd
som genom en ödets nyck
finner du dig stående
med mössan i din mun
och hatten käckt på sned
din mening tycks dig vara förlorad
och allt tycks dig ha gått förbi
i dina ögon finns en plats
med mössan i din mun och hatten käckt på sned
vistas du i korridorer av meningsfullhet
fast i mitten mellan alla dörrar
där din trygghet finns
där inga laxar leker
med en mössa i sin mun
talar ingen
finner du dig stående
med mössan i din mun
och hatten käckt på sned
din mening tycks dig vara förlorad
och allt tycks dig ha gått förbi
i dina ögon finns en plats
med mössan i din mun och hatten käckt på sned
vistas du i korridorer av meningsfullhet
fast i mitten mellan alla dörrar
där din trygghet finns
där inga laxar leker
med en mössa i sin mun
talar ingen
Saturday, November 03, 2007
Kärlek
Vår Herre älskar oss, där han sitter på sin piedestal. I och med att vi ser upp till vår Herre, ser han ner på oss. Vår Herre anser sej ha moraliskt tillräckligt goda skäl för att låta ondska härja över planeten, och lämnar oss allt som oftast handlöst hjälplösa åt vårt öde. Och vår Herre njuter av det, där han sitter vid sitt skrivbord med sina diplom inramade och upphängda på väggen, belysta med spotlights. Som en motreaktion på vår underkastelse och beundran har vår Herre drabbats av hybris och utvecklat en närmast sadistisk sida. Allsmäktig som han är väljer han att låta oss lida och sitter under tiden vid sitt skrivbord och onanerar, och på varje plats han lägger sin sats sätter han nya ondskefulla fröer. Han älskar oss, och vi älskar honom precis så som en misshandlad hustru älskar sin man. ”Han älskar oss, ” tänker vi ”och han har lovat att aldrig göra om det.” Vi inbillar oss att det är vårt eget fel, att vi själva är orsaken till all den ondska vi upplever. Tankegången ”om jag bara hade…” slår oss ständigt rakt i ansiktet och vi blir svagare och svagare och svagare, tills vi inte har någon egen åsikt. Vi ger vår Herre all makt och han fortsätter att njuta av att sprida sin maliciösa säd.
Revolt är inget alternativ, då ingen i själva verket träffar vår Herre och således är det omöjligt att avsätta honom. Och vad gör det för nytta att avsätta en allsmäktig man?
Allt vi kan göra är att acceptera att våra förfäder har satt oss i en förfärlig sits genom att underkasta sej en så potentiellt ond varelse som vår Herre.
Revolt är inget alternativ, då ingen i själva verket träffar vår Herre och således är det omöjligt att avsätta honom. Och vad gör det för nytta att avsätta en allsmäktig man?
Allt vi kan göra är att acceptera att våra förfäder har satt oss i en förfärlig sits genom att underkasta sej en så potentiellt ond varelse som vår Herre.
Friday, November 02, 2007
idiotsäker idiotisk säkerhet
när du insåg att världen snurrade runt ditt finger
förändrades egentligen inte särskilt mycket
du bodde fortfarande kvar i din skit
ingen förbarmade sej fortfarande över dina spruckna läppar
dina segdragna historier var det ändå ingen som ville höra på
det liv du låtit bli att hänga upp i sidenband
klarar du dej helt enkelt utan, om du skulle försöka
men du klarar inte av det då tagit på dej, och ger upp
fyrtiotusen uppgifter och åtaganden som ständigt örfilar dej
du trasslar in dej i dessa förbannade nystan
och har ingen som helst aning om hur du ska ta dej loss
vinden låter bli att vända och du låter bli att vända andra kinden till
allt du egentligen vill och begär, är hopplöst avlägset
hjälpen du ber om hånflinar överlägset och vänder näsan i vädret
och hjälpen du får är meningslöst verkningslös och naiv
sen du insåg att ditt finger snurrar runt världen
får du alla att göra precis tvärtemot vad du vill
ett idiotsäkert system, som suger energi och tröttar ut dina fötter
ett idiotsäkert system, som tar så mycket mer än det ger
förändrades egentligen inte särskilt mycket
du bodde fortfarande kvar i din skit
ingen förbarmade sej fortfarande över dina spruckna läppar
dina segdragna historier var det ändå ingen som ville höra på
det liv du låtit bli att hänga upp i sidenband
klarar du dej helt enkelt utan, om du skulle försöka
men du klarar inte av det då tagit på dej, och ger upp
fyrtiotusen uppgifter och åtaganden som ständigt örfilar dej
du trasslar in dej i dessa förbannade nystan
och har ingen som helst aning om hur du ska ta dej loss
vinden låter bli att vända och du låter bli att vända andra kinden till
allt du egentligen vill och begär, är hopplöst avlägset
hjälpen du ber om hånflinar överlägset och vänder näsan i vädret
och hjälpen du får är meningslöst verkningslös och naiv
sen du insåg att ditt finger snurrar runt världen
får du alla att göra precis tvärtemot vad du vill
ett idiotsäkert system, som suger energi och tröttar ut dina fötter
ett idiotsäkert system, som tar så mycket mer än det ger
Tuesday, October 23, 2007
regelbundenhet, rutin och skam
påmfritsen står i ugnen och köttet ligger på pannan. det är dags att åter igen festa på naturen och på guds så kallade skapelser. du står där och beskådar detta skådespel. påmfritsen skiftar färg från gulvit till gulbrun inom loppet av några minuter (läs: ca tjugo). köttet, som nyss var rött, hinner på några färre minuter (läs: ett par) bli något slags mellanting mellan svart och brunt. grönsakerna? nej, du tror att du skippar det. inuiterna har aldrig satt i sej så mycket som ett salladsblad i sina dagar. och inuiter är också människor, om än en sämre sort. (i och med detta uttalande måste du fundera på om detta kan leda till åtal. så för säkerhets skull borde du kanske förolämpa alla andra folkgrupper också, för att på så sätt tydliggöra att det hela är ett skämt.) eller så skulle man kanske kunna göra så att man kategoriserade hela uttalandet under "utnyttjande av tryckfrihet". nu är det inte så att detta uttalande reflekterar din personliga åsikt på något vis – någon sådan har du inte, eftersom det skulle kunna få människor att ta illa vid sej. och det sista du vill göra är att göra någon upprörd.
köttet är färdigt, påmfritsen gyllenbruna och du är så PK att du häller upp ett glas kallt kranvatten för att göra så liten inverkan på naturen som möjligt. helst av allt hade du inte druckit eller ätit alls. du sätter dej vid bordet och tar din första tugga, och efter det blir allting svart.
köttet är färdigt, påmfritsen gyllenbruna och du är så PK att du häller upp ett glas kallt kranvatten för att göra så liten inverkan på naturen som möjligt. helst av allt hade du inte druckit eller ätit alls. du sätter dej vid bordet och tar din första tugga, och efter det blir allting svart.
Monday, October 22, 2007
silhuett av en kontur
och stanken av hans förra fru hänger efter hans risiga hår
i hasorna på hans kalasbyxor dinglar en kalaspingla
i trasorna av hans förra förhållande har hon lagt sej till ro
tillsammans med nordmans vandraren har hon funnit frid
i ett dike längs en motorled, mellan malmö och halmstad
där festar hon på bullens pilsnerkorvar som hon kokat på sitt trangia
hon begav sej aldrig hemifrån utan sina filttofflor och sin huva
för liksom kakmonstret fritjof, bad hon aldrig om lov
utan stal sej fram genom livet
levandes på andras bekostnad och förklädnad
men här, i en trebent mans skägg, har hon funnit sitt kall
i hasorna på hans kalasbyxor dinglar en kalaspingla
i trasorna av hans förra förhållande har hon lagt sej till ro
tillsammans med nordmans vandraren har hon funnit frid
i ett dike längs en motorled, mellan malmö och halmstad
där festar hon på bullens pilsnerkorvar som hon kokat på sitt trangia
hon begav sej aldrig hemifrån utan sina filttofflor och sin huva
för liksom kakmonstret fritjof, bad hon aldrig om lov
utan stal sej fram genom livet
levandes på andras bekostnad och förklädnad
men här, i en trebent mans skägg, har hon funnit sitt kall
Sunday, October 21, 2007
kalla händer
i likhet med fyrfärgskomplexet, som diskuterades i denna bloggs ungdom, har undulatsjukan en negativ inverkan på människor och folk. det handlar egentligen om en benliknande utväxt i närheten av näsan samt en viss dragning till högfrekventa tongångar och fröer av olika slag. okänt är dock ifall de som drabbats av undulatsjukan löper större risk att smittas av den så kallade fågelinfluensan (som debatterades friskt för ett tag sedan och befarades vara början till en ny pandemi, men slutade senare att uppmärksammas i media eftersom rubriker rörande paris hiltons fängelsevisit helt enkelt sålde bättre).
samma sak gäller fortfarande. hemliga regeringsdokument som handlar om kungliga giftermål har nu gått om massförsvinnade/massmord i popularitet och det sistnämnda är därför inte lika viktigt längre. folk tröttnar på att höra om elände hela dagen lång och läser hellre om senaste modetrenden än folk som kämpar för demokrati.
men på mcdonald's serveras fortfarande hamburgare till överpriser för att föda redan feta plånböcker och schweiziska bankkonton. för att inte tala om föda redan överviktiga personer med just sådan mat som inte borde intas (om man inte har minst åtta magrutor och perfekt kolesterolvärde). och det är hemskt.
revolt föreslås mot uttrycket "västvärlden" då det indikerar en viss allians med det onda landet i väster. det som idag talas om som västvärlden (däribland europa) ligger inte alls väster om afrika, och torde därför kallas nordvärlden. sen är ju faktumet så att amerika ligger öster om kina och japan. väderstreck hänger ihop med kartans centrum. och allmänt känt är ju att kina betyder mittens rike. världens navel är ju påskön, som ligger åt ett helt annat håll. härigenom fick jorden sin näring då den befann sej i sköna mormor jords livmoder.
och titeln på lennox lewis kommande bok har smugit på internets bakgator och säjs komma att kallas "När jag knockade Andrzej Golota, Shannon Briggs och Evander Holyfield i ett gatuslagsmål en sen eftermiddag i november på en bakgata i York, men slagsmålet saknade publik så alla inblandade har glömt bort händelsen och nu kallas jag för galen"
samma sak gäller fortfarande. hemliga regeringsdokument som handlar om kungliga giftermål har nu gått om massförsvinnade/massmord i popularitet och det sistnämnda är därför inte lika viktigt längre. folk tröttnar på att höra om elände hela dagen lång och läser hellre om senaste modetrenden än folk som kämpar för demokrati.
men på mcdonald's serveras fortfarande hamburgare till överpriser för att föda redan feta plånböcker och schweiziska bankkonton. för att inte tala om föda redan överviktiga personer med just sådan mat som inte borde intas (om man inte har minst åtta magrutor och perfekt kolesterolvärde). och det är hemskt.
revolt föreslås mot uttrycket "västvärlden" då det indikerar en viss allians med det onda landet i väster. det som idag talas om som västvärlden (däribland europa) ligger inte alls väster om afrika, och torde därför kallas nordvärlden. sen är ju faktumet så att amerika ligger öster om kina och japan. väderstreck hänger ihop med kartans centrum. och allmänt känt är ju att kina betyder mittens rike. världens navel är ju påskön, som ligger åt ett helt annat håll. härigenom fick jorden sin näring då den befann sej i sköna mormor jords livmoder.
och titeln på lennox lewis kommande bok har smugit på internets bakgator och säjs komma att kallas "När jag knockade Andrzej Golota, Shannon Briggs och Evander Holyfield i ett gatuslagsmål en sen eftermiddag i november på en bakgata i York, men slagsmålet saknade publik så alla inblandade har glömt bort händelsen och nu kallas jag för galen"
Saturday, October 20, 2007
clear my mind
för att göra klart för den som önskar klarhet ska jag förklara att jag klarar av att skriva klart ett inlägg i denna oklara blogg. Jag ska alltså till slut klarera från min hjärnas klarblå hamn. Det är helt möjligt att min klargöring inte klarlägger mer än klarmedel skulle få avföring att klarna. Allt handlar såklart om karma. Nu är jag inte alls en särskilt klarseende klarpanna att jag skulle kunna ge dej sådan klarsynthet (möjligen endast klar syntet) att du skulle klara av att förstå detta, trots att det bokstavligt talat är skrivet i klartext. Men jag är i alla fall tillräckligt klarvaken för att se att man inte behöver vara särskilt klartänkt för att kunna tänka klart – det handlar om var man sätter sina gränser. Och den som någonsin sett vatten i vilket klarröda pølser har kokat, vet att det inte är självklart att korvspad är en klar vätska.
Friday, October 19, 2007
”Hur var din dag?”
För övrigt anser svenska folket att du har det alldeles tillräckligt bra som du har det.
Njut och lev för du kommer aldrig ha det så bra som du har det nu.
Glöm dina drömmar!
De är bara i vägen, i vägen för att du ska kunna njuta av
hur bra du har det.
Glöm det hopp du när.
Se det som är här och nu.
Carpe Diem och allt det där!
Sluta haka upp dig på vad som är bra i din tillvaro!
Allt ska in! Ditt medvetande ska bändas upp, dina dörrar ska sparkas in och du,
du
ska se.
Ska se att du aldrig kommer ha det så bra som du har det nu.
Men kanske ändå.
Kanske kommer det bli bättre.
Kanske är det inte
kört.
Kanske finns det ett syfte med ditt hopp, en grund för dina drömmar.
Kanske är din önskan, din strävan, din väg mot ett bättre liv, en högre mening
inte meningslös.
Kanske gör du rätt.
Kanske gör du inte fel i att hoppas på något mer.
Kanske borde du inte skämmas för att du gör det, gömma dina tankar om ditt liv för alla de som kan se, döma dig och alla de som kan tycka att
du har det tillräckligt bra som du har det.
Det kan så vara att ditt liv har en mening i sig självt.
Kanske har du din förbannade rätt att hoppas.
Alldeles säkert kommer du ha det bättre än du har det nu, svenska folket till trots.
Trots alla de som tycker att du har det alldeles tillräckligt
bra.
För övrigt finns det de som tycker att sagda svenskar har fel.
/karl
Njut och lev för du kommer aldrig ha det så bra som du har det nu.
Glöm dina drömmar!
De är bara i vägen, i vägen för att du ska kunna njuta av
hur bra du har det.
Glöm det hopp du när.
Se det som är här och nu.
Carpe Diem och allt det där!
Sluta haka upp dig på vad som är bra i din tillvaro!
Allt ska in! Ditt medvetande ska bändas upp, dina dörrar ska sparkas in och du,
du
ska se.
Ska se att du aldrig kommer ha det så bra som du har det nu.
Men kanske ändå.
Kanske kommer det bli bättre.
Kanske är det inte
kört.
Kanske finns det ett syfte med ditt hopp, en grund för dina drömmar.
Kanske är din önskan, din strävan, din väg mot ett bättre liv, en högre mening
inte meningslös.
Kanske gör du rätt.
Kanske gör du inte fel i att hoppas på något mer.
Kanske borde du inte skämmas för att du gör det, gömma dina tankar om ditt liv för alla de som kan se, döma dig och alla de som kan tycka att
du har det tillräckligt bra som du har det.
Det kan så vara att ditt liv har en mening i sig självt.
Kanske har du din förbannade rätt att hoppas.
Alldeles säkert kommer du ha det bättre än du har det nu, svenska folket till trots.
Trots alla de som tycker att du har det alldeles tillräckligt
bra.
För övrigt finns det de som tycker att sagda svenskar har fel.
/karl
Friday, October 12, 2007
Med ett leende på…
Som efter ett slag i magen med en enorm slägga gjord av marshmallow
lämnar skönheten sitt offer lätt knockad
lätt förvirrad
och fullständigt menlös.
Syftet med denna fars finns inte att finna. Det enda som går att konstatera är att attacken var oprovocerad, oavsiktlig och fullständigt oförutsägbar.
På så vis har skönhet slagit till igen.
Oförutsett
och oavsiktligt.
/karl
lämnar skönheten sitt offer lätt knockad
lätt förvirrad
och fullständigt menlös.
Syftet med denna fars finns inte att finna. Det enda som går att konstatera är att attacken var oprovocerad, oavsiktlig och fullständigt oförutsägbar.
På så vis har skönhet slagit till igen.
Oförutsett
och oavsiktligt.
/karl
Den ädla konsten att vara nöjd
Att ständigt känna att livet har något mer att erbjuda,
MÅSTE ha något mer att erbjuda
är en reglerätt förbannelse.
Att ständigt påminnas om att de möjligheter livet erbjuder endast finns ett telefonsamtal, en kylskåpsöppning eller ett banklån bort är än värre.
Att ständigt känna att de saker som verkligen fattas en inte går att köpa på tvshop, inte går att värma i mikron och inte kan köpas för vilka pengar ett lågränte-smslån än kan förse dig med är rent outsägligt.
Likt en kylig dimma som sakta smyger sig inpå kryper långsamt känslan av att våra liv borde vara något mer ner längs våra artärer. I takt med att dörrar stängs, stängs i takt med vårt eget soundtrack till det liv vi endast en gång lever, blir vetskapen om att något fattas oundviklig.
Vi stannar upp.
Tänker.
Finner inget svar,
Och lunkar vidare.
Känslan ligger gnagande kvar, längst bak i våra tankar och genomsyrar allt vi gör. Plötsligt känns allt vi gör som en bleknad kopia av sitt ursprung. Lyckan vi brukade känna när det splitternya avsnittet av ”Så Ska Det Låta!” för första gången trängde genom tv-skärmen och borrade sig in i våra näthinnor känns nu inte längre som den euofori det tidigare gjorde utan är nu en urvattnad papier-machékopia av sig självt.
Det djupa tillstånd av mening vi brukade känna när vi ställde oss i kassan för att betala för det paket filmjölk vi nyss grävde fram, från bakersta raden i kyldisken, vill inte längre infinna sig och
vi undrar varför.
Vi undrar varför vi inte känner samma förankring i tillvaron.
Vi undrar varför vi inte känner samma mänskliga kontakt i mötet över kaffekoppen med vänninan/vännen vi inte träffat på år och dag. Vi undrar varför mötet känns substanslöst, utan mening, inte känns äkta. Ytligt?
Men mest av allt skrämmer vi oss själva.
Vad är det vi begär?
Hur vågar vi vilja ha mer än livet i behåll, mat på bordet och socialekonomisk säkerhet?
Vadan detta vanvettiga djup som känns i vårt bröst? Denna kalla grop som måste fyllas, till varje pris.
Vi ställer oss upp och skriker.
Vi skriker: ”Lär oss! Lär oss vara nöjda!”
Snälla tonåriga, höggravida kaféarbetare, berätta för oss! Du har haft samma jobb i tre år, samma pojkvän i fyra och inte en tanke på att flytta från din hemstad. Vad är din hemlighet? Du är nöjd och lycklig.
Snälla pensionär, låt oss lära utav dig! Du handlar din mat två gånger i veckan och tittar på Bingolotto på lördagar. Du har arbetat hela ditt liv och aldrig varit någon till besvär. Du är nöjd och lycklig!
Snälla 40åriga börshaj, låt oss få ta del av din kunskap! Du badar i pengar och har köpt allt du borde. Du har din framtid säkrad. Du har ingen partner och dina bekanta hör oftast av sig via e-post. Snälla lär oss hur ett internskämt, en snabb lägesrapport eller ett ”hej” i fikarummet kan fylla ditt behov av mänsklig kontakt! Snälla lär oss klara oss utan! Du är ju nöjd och lycklig!
Snälla lär oss, för vi behöver veta! Vi behöver kunna!
Vi behöver vara nöjda.
/karl
MÅSTE ha något mer att erbjuda
är en reglerätt förbannelse.
Att ständigt påminnas om att de möjligheter livet erbjuder endast finns ett telefonsamtal, en kylskåpsöppning eller ett banklån bort är än värre.
Att ständigt känna att de saker som verkligen fattas en inte går att köpa på tvshop, inte går att värma i mikron och inte kan köpas för vilka pengar ett lågränte-smslån än kan förse dig med är rent outsägligt.
Likt en kylig dimma som sakta smyger sig inpå kryper långsamt känslan av att våra liv borde vara något mer ner längs våra artärer. I takt med att dörrar stängs, stängs i takt med vårt eget soundtrack till det liv vi endast en gång lever, blir vetskapen om att något fattas oundviklig.
Vi stannar upp.
Tänker.
Finner inget svar,
Och lunkar vidare.
Känslan ligger gnagande kvar, längst bak i våra tankar och genomsyrar allt vi gör. Plötsligt känns allt vi gör som en bleknad kopia av sitt ursprung. Lyckan vi brukade känna när det splitternya avsnittet av ”Så Ska Det Låta!” för första gången trängde genom tv-skärmen och borrade sig in i våra näthinnor känns nu inte längre som den euofori det tidigare gjorde utan är nu en urvattnad papier-machékopia av sig självt.
Det djupa tillstånd av mening vi brukade känna när vi ställde oss i kassan för att betala för det paket filmjölk vi nyss grävde fram, från bakersta raden i kyldisken, vill inte längre infinna sig och
vi undrar varför.
Vi undrar varför vi inte känner samma förankring i tillvaron.
Vi undrar varför vi inte känner samma mänskliga kontakt i mötet över kaffekoppen med vänninan/vännen vi inte träffat på år och dag. Vi undrar varför mötet känns substanslöst, utan mening, inte känns äkta. Ytligt?
Men mest av allt skrämmer vi oss själva.
Vad är det vi begär?
Hur vågar vi vilja ha mer än livet i behåll, mat på bordet och socialekonomisk säkerhet?
Vadan detta vanvettiga djup som känns i vårt bröst? Denna kalla grop som måste fyllas, till varje pris.
Vi ställer oss upp och skriker.
Vi skriker: ”Lär oss! Lär oss vara nöjda!”
Snälla tonåriga, höggravida kaféarbetare, berätta för oss! Du har haft samma jobb i tre år, samma pojkvän i fyra och inte en tanke på att flytta från din hemstad. Vad är din hemlighet? Du är nöjd och lycklig.
Snälla pensionär, låt oss lära utav dig! Du handlar din mat två gånger i veckan och tittar på Bingolotto på lördagar. Du har arbetat hela ditt liv och aldrig varit någon till besvär. Du är nöjd och lycklig!
Snälla 40åriga börshaj, låt oss få ta del av din kunskap! Du badar i pengar och har köpt allt du borde. Du har din framtid säkrad. Du har ingen partner och dina bekanta hör oftast av sig via e-post. Snälla lär oss hur ett internskämt, en snabb lägesrapport eller ett ”hej” i fikarummet kan fylla ditt behov av mänsklig kontakt! Snälla lär oss klara oss utan! Du är ju nöjd och lycklig!
Snälla lär oss, för vi behöver veta! Vi behöver kunna!
Vi behöver vara nöjda.
/karl
Thursday, October 11, 2007
The Motherfucking Meningen med Livet
Meningen med livet kan vetenskapligt sammanfattas i tre fenomen:
"Lycka", "Framgång" och ett "Rent Samvete"
Lycka:
Ett abstrakt fenomen baserat på varje enskild individs världsbild. I väst ofta förknippat med självförverkligande och pastellfärgade sjalar. Fenomenet lycka är ett tillstånd eller en sinnesstämning som endast kan upplevas av individen i fråga, även om den (sinnesstämningen) i sällsynta fall kan överföras gradvis och skapa resonans hos andra individer av den mänskliga rasen. Resonansen hos de påverkade kan variera i spektrat mellan lycka (delad med källan av tillståndet) till bitterhet och avund.
En hetsig diskussion pågår i samhället om vad lycka egentligen innebär och många så kallade "bluffare" har uppdagats. Det vill säga: personer vilka har förklarat och ansett sig vara lyckliga har dragits inför granskning och, efter empirisk analys, funnits icke lyckliga av sina likar.
Spekulationer cirkulerar om att detta falska tillstånd orsakas av en förvirring om att nämnda "bluffare" tror sig ha funnit det som, av personer med viss böjelse åt det ”spirituella” (en idé om närvaron av ett väsen mer kraftfullt än människan), "sann lycka". Inga vetenskapliga bevis har dock till denna dag kunnat uppvisas för att bevisa existensen av denna "sanna lycka" och företeelsen har sedermera avvisats av samhällets större massa.
Framgång:
Att, med hjälp av medel som anses vara svåra att tillskansa sig eller uppnå, ställa sig över sina jämlikar. Dessa medel har genom åren varierat kraftigt men har alltid tenderat till att, i det materiella uttrycket, bestå i ting vilka är högst sällsynta eller direkt livsnödvändiga för andra människor.
Även i ett mentalt perspektiv har tecknen på ”framgång” varierat, i detta fall dock mer i ordning med förändringar av sociala idéer och tankar kring ledarskap. Allt från hänsynslöshet till djupt förstående och i vissa fall även intelligens har ansetts typiska drag för någon som är ”framgångsrik”, skiftande från decennium till decennium. Genomgående för det mentala tillståndet hos en ”framgångsrik” individ är en stor stabilitet i sin mentala disposition samt en stark vilja att inte ändra på denna (tanken kan till och med vara helt främmande för individen i fråga).
Kriterierna för vad som anses vara ”framgångsrika” drag hos en individ är intimt förknippade med ”framgångens” syfte, nämligen att på något sätt, som synlig förebild eller som despot, regera andra individer inom samma sociala ramar.
Givet sin natur kan tillståndet ”framgång”, enligt samhällets ramar, inte upplevas av den enskilda individen utan måste bekräftas av individer vilka erkänner sig mindre ”framgångsrika” än en viss individ. Detta sker genom att individerna i fråga integrerar sina egna åsikter och viljor, i olika grad, med den ”framgångsrike” och låter dennes karaktärsdrag och värderingar ta en plats i deras vardagliga tillvaro.
De individer som i den stora massans ögon uppnått tillståndet ”framgång”, i mental samt materiell bemärkelse, har sällan visat sig vara nöjda med detta tillstånd utan har fortsatt tillskansa sig symboler för ”framgång”, detta till den stora massans förlust.
Dessa symboler är dock endast tecken på ett tillstånd eller en process vars verkliga innebörd är högst diffus. En innebörd som kan uttolkas är att tillståndet existerar för sin innehavares skull endast till synes då detta ger den ”framgångsrike” ett överlevnadsmässigt försprång.
Ytterligare en innebörd kan i en empirisk diskussion bortses från då den innefattar ett begrepp allmänt känt som ”personlig framgång” och baseras på värderingar, prioriteringar och disposition hos varje enskild individ. ”Personlig framgång” har ingen social eller statusmässig funktion men tillståndet kan i vissa fall leda till fenomenet ”lycka”.
Rent Samvete:
En känsla, eller snarare en avsaknad av känslan ”skuld”. Känslan baseras på en inre vetskap hos en enskild individ om att denne handlat i enlighet med sina egna moraliska uppfattningar samt de gängse sociala normer nämnda individ berörs av och att denne inte löper någon risk att ställas till svars för sina handlingar.
Den grad i vilken individer tenderar att belastas av sina ”samveten” eller hur lätt nya bördor på ”samvetet” läggs till varierar kraftigt då uppfattningen om ”rätt” och ”fel” skiljer sig vitt individer i den mänskliga rasen emellan.
Vissa genomgående teman vilka löpt genom kulturer genom årtusenden som grund för ett ”rent samvete” finns dock. Den mest centrala kan tyckas vara tanken om ”medkännande”.
Denna princip består i förmågan hos en människa att, med hjälp av tankekraft, sätta sig in i sinnesstämning respektive situation hos en annan människa och på så sätt väcka en vilja i sig själv att hjälpa denne uppnå samma mål som den förstnämnda individen själv strävar att uppnå (se tidigare rubriker).
Då konceptet ”ett rent samvete” i mångt och mycket står i rak motsättning till det om ”framgång” är dessa i de flesta fall omöjliga att kombinera. Detta har lett till stor förvirring hos många människor och på så vis har även fenomenet ”lycka” även fallit till föga då detta till stor del lutar sig på en säker vetskap och förståelse för sig omgivning, att ha funnit sin plats i tillvaron.
En metod som visat sig ha mycket stor slagkraft för att råda bot på denna obalans är att tillämpa en stor dos okunnighet och ignorans på den grund vilken agerar plattform för samtliga ovanstående fenomen.
I sällsynta fall har individer uppvisat symptom på ett stört ”rent samvete” då denna metod tillämpats men detta tillhör som sagt ovanligheterna.
/karl
"Lycka", "Framgång" och ett "Rent Samvete"
Lycka:
Ett abstrakt fenomen baserat på varje enskild individs världsbild. I väst ofta förknippat med självförverkligande och pastellfärgade sjalar. Fenomenet lycka är ett tillstånd eller en sinnesstämning som endast kan upplevas av individen i fråga, även om den (sinnesstämningen) i sällsynta fall kan överföras gradvis och skapa resonans hos andra individer av den mänskliga rasen. Resonansen hos de påverkade kan variera i spektrat mellan lycka (delad med källan av tillståndet) till bitterhet och avund.
En hetsig diskussion pågår i samhället om vad lycka egentligen innebär och många så kallade "bluffare" har uppdagats. Det vill säga: personer vilka har förklarat och ansett sig vara lyckliga har dragits inför granskning och, efter empirisk analys, funnits icke lyckliga av sina likar.
Spekulationer cirkulerar om att detta falska tillstånd orsakas av en förvirring om att nämnda "bluffare" tror sig ha funnit det som, av personer med viss böjelse åt det ”spirituella” (en idé om närvaron av ett väsen mer kraftfullt än människan), "sann lycka". Inga vetenskapliga bevis har dock till denna dag kunnat uppvisas för att bevisa existensen av denna "sanna lycka" och företeelsen har sedermera avvisats av samhällets större massa.
Framgång:
Att, med hjälp av medel som anses vara svåra att tillskansa sig eller uppnå, ställa sig över sina jämlikar. Dessa medel har genom åren varierat kraftigt men har alltid tenderat till att, i det materiella uttrycket, bestå i ting vilka är högst sällsynta eller direkt livsnödvändiga för andra människor.
Även i ett mentalt perspektiv har tecknen på ”framgång” varierat, i detta fall dock mer i ordning med förändringar av sociala idéer och tankar kring ledarskap. Allt från hänsynslöshet till djupt förstående och i vissa fall även intelligens har ansetts typiska drag för någon som är ”framgångsrik”, skiftande från decennium till decennium. Genomgående för det mentala tillståndet hos en ”framgångsrik” individ är en stor stabilitet i sin mentala disposition samt en stark vilja att inte ändra på denna (tanken kan till och med vara helt främmande för individen i fråga).
Kriterierna för vad som anses vara ”framgångsrika” drag hos en individ är intimt förknippade med ”framgångens” syfte, nämligen att på något sätt, som synlig förebild eller som despot, regera andra individer inom samma sociala ramar.
Givet sin natur kan tillståndet ”framgång”, enligt samhällets ramar, inte upplevas av den enskilda individen utan måste bekräftas av individer vilka erkänner sig mindre ”framgångsrika” än en viss individ. Detta sker genom att individerna i fråga integrerar sina egna åsikter och viljor, i olika grad, med den ”framgångsrike” och låter dennes karaktärsdrag och värderingar ta en plats i deras vardagliga tillvaro.
De individer som i den stora massans ögon uppnått tillståndet ”framgång”, i mental samt materiell bemärkelse, har sällan visat sig vara nöjda med detta tillstånd utan har fortsatt tillskansa sig symboler för ”framgång”, detta till den stora massans förlust.
Dessa symboler är dock endast tecken på ett tillstånd eller en process vars verkliga innebörd är högst diffus. En innebörd som kan uttolkas är att tillståndet existerar för sin innehavares skull endast till synes då detta ger den ”framgångsrike” ett överlevnadsmässigt försprång.
Ytterligare en innebörd kan i en empirisk diskussion bortses från då den innefattar ett begrepp allmänt känt som ”personlig framgång” och baseras på värderingar, prioriteringar och disposition hos varje enskild individ. ”Personlig framgång” har ingen social eller statusmässig funktion men tillståndet kan i vissa fall leda till fenomenet ”lycka”.
Rent Samvete:
En känsla, eller snarare en avsaknad av känslan ”skuld”. Känslan baseras på en inre vetskap hos en enskild individ om att denne handlat i enlighet med sina egna moraliska uppfattningar samt de gängse sociala normer nämnda individ berörs av och att denne inte löper någon risk att ställas till svars för sina handlingar.
Den grad i vilken individer tenderar att belastas av sina ”samveten” eller hur lätt nya bördor på ”samvetet” läggs till varierar kraftigt då uppfattningen om ”rätt” och ”fel” skiljer sig vitt individer i den mänskliga rasen emellan.
Vissa genomgående teman vilka löpt genom kulturer genom årtusenden som grund för ett ”rent samvete” finns dock. Den mest centrala kan tyckas vara tanken om ”medkännande”.
Denna princip består i förmågan hos en människa att, med hjälp av tankekraft, sätta sig in i sinnesstämning respektive situation hos en annan människa och på så sätt väcka en vilja i sig själv att hjälpa denne uppnå samma mål som den förstnämnda individen själv strävar att uppnå (se tidigare rubriker).
Då konceptet ”ett rent samvete” i mångt och mycket står i rak motsättning till det om ”framgång” är dessa i de flesta fall omöjliga att kombinera. Detta har lett till stor förvirring hos många människor och på så vis har även fenomenet ”lycka” även fallit till föga då detta till stor del lutar sig på en säker vetskap och förståelse för sig omgivning, att ha funnit sin plats i tillvaron.
En metod som visat sig ha mycket stor slagkraft för att råda bot på denna obalans är att tillämpa en stor dos okunnighet och ignorans på den grund vilken agerar plattform för samtliga ovanstående fenomen.
I sällsynta fall har individer uppvisat symptom på ett stört ”rent samvete” då denna metod tillämpats men detta tillhör som sagt ovanligheterna.
/karl
Sunday, August 19, 2007
en blygsam rationell tanke
en vis man sade en gång;
"folks intresse kan endast mätas i nanosekunder."
en äldre man jag en gång kände önskade varje år till sin födelsedag att få se världen ur ett nötskals perspektiv. hur absurd denna önskan egentligen är onekligen omätbart. trots detta faktum kan vi med en enkel metod komma överens om att önskan är absurd. denna metod kallas rationalisering.
det är komplett omöjligt att se världen ur ett nötskals perspektiv, såvida man inte är ett nötskal. redan där talar vårt rationaliserande tänkande om att önskan är absurd. att ytterligare förstärka absurdheten tar oss vårt rationaliserande tänkande oss till platsen "ett nötskal är dött". man kan således inte "vara" ett nötskal - då försvinner "man" och endast nötskalet förblir. ett nötskal är dött och kan således inte referera till sej själv som "jag" eller "man". tanken har aldrig slagit nötskalet att det är "någon", helt enkelt eftersom det inte är "någon" och tankeverksamhet är inte ett nötskals starka sida. utifrån detta kan vi ytterligare resonera att ett nötskal inte kan se, då det saknar både ögon och tankeverksamhet som skulle kunna tolka signalerna från de obefintliga ögonen. att ett nötskal skulle ha ett perspektiv på världen är alltså, på grund av bristen på tankekraft, otänkbart.
ovan har vi fått bevis på de rationaliserande tankarnas storhet och förmåga att dödförklara ting som nötskal. frågan som följer är förstås "hur kan något som aldrig levt dödförklaras?".
en annan vis man sade en gång;
"i förståndets närvaro bleknar fantasin"
/pälle
"folks intresse kan endast mätas i nanosekunder."
en äldre man jag en gång kände önskade varje år till sin födelsedag att få se världen ur ett nötskals perspektiv. hur absurd denna önskan egentligen är onekligen omätbart. trots detta faktum kan vi med en enkel metod komma överens om att önskan är absurd. denna metod kallas rationalisering.
det är komplett omöjligt att se världen ur ett nötskals perspektiv, såvida man inte är ett nötskal. redan där talar vårt rationaliserande tänkande om att önskan är absurd. att ytterligare förstärka absurdheten tar oss vårt rationaliserande tänkande oss till platsen "ett nötskal är dött". man kan således inte "vara" ett nötskal - då försvinner "man" och endast nötskalet förblir. ett nötskal är dött och kan således inte referera till sej själv som "jag" eller "man". tanken har aldrig slagit nötskalet att det är "någon", helt enkelt eftersom det inte är "någon" och tankeverksamhet är inte ett nötskals starka sida. utifrån detta kan vi ytterligare resonera att ett nötskal inte kan se, då det saknar både ögon och tankeverksamhet som skulle kunna tolka signalerna från de obefintliga ögonen. att ett nötskal skulle ha ett perspektiv på världen är alltså, på grund av bristen på tankekraft, otänkbart.
ovan har vi fått bevis på de rationaliserande tankarnas storhet och förmåga att dödförklara ting som nötskal. frågan som följer är förstås "hur kan något som aldrig levt dödförklaras?".
en annan vis man sade en gång;
"i förståndets närvaro bleknar fantasin"
/pälle
Friday, June 01, 2007
"Något Sällskapligt tack, Mr. Bartender!"
Jag har ett dåligt samvete.
Jag vet inte vad han heter, vem han är eller var han kommer ifrån.
Varje helg är han där. Sittandes. Jag är ute och gör stan med mina vänner, är cool, med mitt gäng polare. Jag finns, för jag har ett sammanhang.
Mitt dåliga samvete, han är som utskuren ur resten av rummet. Ingen verkar märka honom. Utom jag. Jag ser honom. Fast jag inte vill. Han representerar den ultimata skräcken för mig, det sista jag, eller någon annan för den delen, vill uppleva.
Han är ensam.
Som en påminnelse om mitt hyckleri, som min personliga version av Ebeneezer Scrooges tre spöken är han min påminnelse om det som har varit, det som är och det som komma skall.
Helg in och helg ut.
Varje gång jag lyckats döva den kyliga känslan av avstånd till andra människor ser jag honom och jag slits ur min fåniga idyll och blir påmind om verkligheten. Skräcken som fyller mig när jag känner ensamhetens närvaro är som blytyngder i alla mina celler. Jag blir påmind om att många människor upplever samma ensamhet.
En idé om att jag kan vara en av dem pockar irriterande i mitt undermedvetna.
Ensamhet i dess mest uppenbara form.
Är det som får mig att skämmas. Mitt dåliga samvete begår det yttersta brottet.
Han är ensam där andra kan se. Försiktig, ovillig att trampa någon på tårna, ständigt småleende och med konversationens ständiga nyckel i handen.
Men han hittar inte låset.
Han letar efter något. Kanske är det lycka. Kanske är det bara en vänlig själ som kan ge honom nog mycket uppmärksamhet för att han ska kunna sluta tvivla på sin egen existens.
Ensamma människor, JAG HATAR ER!
Jag hatar er för det ni påminner mig om. Jag hatar er för er ensamhet, ensamheten som alla skyr som pesten och som gnager på samvetet hos alla som ser men inte vill se
och vad är det då som hindrar mig från att göra någonting åt saken? Vad är det som hindrar mig från att visa mitt dåliga samvete en del av vägen till umgängets lås?
Ingenting.
Ingenting annat än ett mänskligt psyke. Mitt psyke. Och alla andras.
För det vi inte ser, det vet vi ju inte om.
Och det vi inte vet, det mår vi ju heller inte dåligt av.
Men vi vet.
Och vi mår dåligt.
För i oss bor en ständig rädsla för att det en dag kan vara vi som sitter där och inte vet hur man börjar ett samtal med någon. I oss bor en vetskap om att en dag kommer det vara så.
Men om ingen annan vet att vi vet att vi mår dåligt av något vi helst inte vet att vi vet så att vi kan slippa må dåligt av det, eftersom det då inte är något vi vet, då borde väl problemet vara löst? Om vi alla går runt och förnekar en av våra största rädslor i livet, ett av våra största behov, då mår vi väl bra?
För ingen är väl rädd för att vara ensam?
Du där! Ja, jag pratar med dig! Skaffa dig ett liv! Man skäms ju för dig som du går runt och "behöver" andra människor! Skaffa dig en hobby! Fyll din kalender! Ha så lite tid över till andra människor som möjligt! Såååå ja! Nu börjar det likna nåt! Med så många möten i din kalender kan du ju bara inte vara ensam.
Och i mig finns hatet och maktlösheten inför ensamheten, en produkt av min samtid.
Mina damer och herrar, jag ger er: ert Undermedvetna!
/Karl
Jag vet inte vad han heter, vem han är eller var han kommer ifrån.
Varje helg är han där. Sittandes. Jag är ute och gör stan med mina vänner, är cool, med mitt gäng polare. Jag finns, för jag har ett sammanhang.
Mitt dåliga samvete, han är som utskuren ur resten av rummet. Ingen verkar märka honom. Utom jag. Jag ser honom. Fast jag inte vill. Han representerar den ultimata skräcken för mig, det sista jag, eller någon annan för den delen, vill uppleva.
Han är ensam.
Som en påminnelse om mitt hyckleri, som min personliga version av Ebeneezer Scrooges tre spöken är han min påminnelse om det som har varit, det som är och det som komma skall.
Helg in och helg ut.
Varje gång jag lyckats döva den kyliga känslan av avstånd till andra människor ser jag honom och jag slits ur min fåniga idyll och blir påmind om verkligheten. Skräcken som fyller mig när jag känner ensamhetens närvaro är som blytyngder i alla mina celler. Jag blir påmind om att många människor upplever samma ensamhet.
En idé om att jag kan vara en av dem pockar irriterande i mitt undermedvetna.
Ensamhet i dess mest uppenbara form.
Är det som får mig att skämmas. Mitt dåliga samvete begår det yttersta brottet.
Han är ensam där andra kan se. Försiktig, ovillig att trampa någon på tårna, ständigt småleende och med konversationens ständiga nyckel i handen.
Men han hittar inte låset.
Han letar efter något. Kanske är det lycka. Kanske är det bara en vänlig själ som kan ge honom nog mycket uppmärksamhet för att han ska kunna sluta tvivla på sin egen existens.
Ensamma människor, JAG HATAR ER!
Jag hatar er för det ni påminner mig om. Jag hatar er för er ensamhet, ensamheten som alla skyr som pesten och som gnager på samvetet hos alla som ser men inte vill se
och vad är det då som hindrar mig från att göra någonting åt saken? Vad är det som hindrar mig från att visa mitt dåliga samvete en del av vägen till umgängets lås?
Ingenting.
Ingenting annat än ett mänskligt psyke. Mitt psyke. Och alla andras.
För det vi inte ser, det vet vi ju inte om.
Och det vi inte vet, det mår vi ju heller inte dåligt av.
Men vi vet.
Och vi mår dåligt.
För i oss bor en ständig rädsla för att det en dag kan vara vi som sitter där och inte vet hur man börjar ett samtal med någon. I oss bor en vetskap om att en dag kommer det vara så.
Men om ingen annan vet att vi vet att vi mår dåligt av något vi helst inte vet att vi vet så att vi kan slippa må dåligt av det, eftersom det då inte är något vi vet, då borde väl problemet vara löst? Om vi alla går runt och förnekar en av våra största rädslor i livet, ett av våra största behov, då mår vi väl bra?
För ingen är väl rädd för att vara ensam?
Du där! Ja, jag pratar med dig! Skaffa dig ett liv! Man skäms ju för dig som du går runt och "behöver" andra människor! Skaffa dig en hobby! Fyll din kalender! Ha så lite tid över till andra människor som möjligt! Såååå ja! Nu börjar det likna nåt! Med så många möten i din kalender kan du ju bara inte vara ensam.
Och i mig finns hatet och maktlösheten inför ensamheten, en produkt av min samtid.
Mina damer och herrar, jag ger er: ert Undermedvetna!
/Karl
Thursday, May 24, 2007
"Välkommen in i din stubbe!" eller "Bienvenido al casa del emigrante!"
Så tyst är jorden i Juletid, Sankta Lucia och ära vare Gud i höjden.
Låt oss alla älska varandra, visa att vi bryr oss och att ingen vän är möjlig att ersätta.
Låt oss åt det gamla binda vackra kransar, förlåta och skänka pengar till hedniska hottentottar i land där vi aldrig skulle sätta vår fot om det så inte vore för att någon kom på den briljanta idén att flytta vårt land dit.
Inte hela förstås, så stark är inte ens en påtänd Bamse, med en del. En bit lagom stor för att vi ska slippa se den stank, smuts och sörja som innebär det land som råkar ha ett klimat något mer attraktivt och bra för fåfängan än vårt eget.
Någon kom på den briljanta idén att lägga en parkett av hemma (oljat och slipbart en och en halv centimeter) över den smutsiga kultur som stör utsikten för de finare folken som, utan tvekan, bättre behöver sin plats i främmande land bättre än de som levt där hela sina liv och aldrig lärt sig uppskatta det de har.
Rasförtryck? Vad säger du människa?!
Självklart får alla gå på vår parkett!
Se bara till att tvätta fötterna först.
Vänta lite, du missade lite kulturgegga precis där mellan tårna.
Så ja! Välkommen in! Du är snäll och låter bli stereon va?
Ja, låt oss förlåta! Låt oss älska som aldrig förr och låt oss frodas i andlighet och låtom oss fylla våra hjärtan med de ideal och värderingar som verkligen betyder något! SUBSTANS FÖR BÖVELEN!
Men bara en gång om året.
Sen får det räcka.
Såja gott folk! Showen är slut! Tack för att ni kom! Marknadskrafterna hälsar er välkomna tillbaka nästa år!
Folket strilar ut ur sin dimma av kärlek, blinkar lite nyvaket med ögonen och ser: men oj!
Det finns ju en hel värld där ute! Kolla här! Lycka i en burk med läppglans. Så praktiskt!
Ner går vi i källare dignande av ting som lovar oss den lycka vi en gång kände smak av. Den där flyktiga tiden, en gång om året.
En smak av...
Ja, vad var det nu igen?..
En smak av... Choklad! Det måste ha varit choklad! Titta! Vilket sammaträffande! Choklad till extrapris!
Framåt lunkar vi. Taktfast. Framåt men runt runt. Trötta, slitna och övergödda.
Övergödda av den smak vi misstog för lycka men mer än allt annat övergödda av den röst som berättar för oss vad lycka är. En gång om året får vi lukta på glöggen, knäcka en pepparkaka.
Får du tre bitar får du önska dig evig lycka. De hjärtformade är lättast att knäcka jämnt.
Hoppande framför oss finns den rangliga skepnaden som med en väldoftande kittel Chanel No5 lockar oss genom naturens stinkande öken och in i stadens rena värld.
Men snälla du! Är du allergiker? Det är bara att vänja sig! Det där med naturliga grejer, det är såååååå igår! Hahaha! Vem behöver naturen egentligen? Vi står ju över sånt nu förstår du!
Säger skepnaden
och ger oss stadens nycklar.
Så låt oss älska!
Jag skulle faktiskt vilja bjuda på lite kärlek nu med detsamma.
Tycker du om ljus eller mörk? Jag har med apelsinrippel med... Den ska ligga här nånstans...
/Karl
Låt oss alla älska varandra, visa att vi bryr oss och att ingen vän är möjlig att ersätta.
Låt oss åt det gamla binda vackra kransar, förlåta och skänka pengar till hedniska hottentottar i land där vi aldrig skulle sätta vår fot om det så inte vore för att någon kom på den briljanta idén att flytta vårt land dit.
Inte hela förstås, så stark är inte ens en påtänd Bamse, med en del. En bit lagom stor för att vi ska slippa se den stank, smuts och sörja som innebär det land som råkar ha ett klimat något mer attraktivt och bra för fåfängan än vårt eget.
Någon kom på den briljanta idén att lägga en parkett av hemma (oljat och slipbart en och en halv centimeter) över den smutsiga kultur som stör utsikten för de finare folken som, utan tvekan, bättre behöver sin plats i främmande land bättre än de som levt där hela sina liv och aldrig lärt sig uppskatta det de har.
Rasförtryck? Vad säger du människa?!
Självklart får alla gå på vår parkett!
Se bara till att tvätta fötterna först.
Vänta lite, du missade lite kulturgegga precis där mellan tårna.
Så ja! Välkommen in! Du är snäll och låter bli stereon va?
Ja, låt oss förlåta! Låt oss älska som aldrig förr och låt oss frodas i andlighet och låtom oss fylla våra hjärtan med de ideal och värderingar som verkligen betyder något! SUBSTANS FÖR BÖVELEN!
Men bara en gång om året.
Sen får det räcka.
Såja gott folk! Showen är slut! Tack för att ni kom! Marknadskrafterna hälsar er välkomna tillbaka nästa år!
Folket strilar ut ur sin dimma av kärlek, blinkar lite nyvaket med ögonen och ser: men oj!
Det finns ju en hel värld där ute! Kolla här! Lycka i en burk med läppglans. Så praktiskt!
Ner går vi i källare dignande av ting som lovar oss den lycka vi en gång kände smak av. Den där flyktiga tiden, en gång om året.
En smak av...
Ja, vad var det nu igen?..
En smak av... Choklad! Det måste ha varit choklad! Titta! Vilket sammaträffande! Choklad till extrapris!
Framåt lunkar vi. Taktfast. Framåt men runt runt. Trötta, slitna och övergödda.
Övergödda av den smak vi misstog för lycka men mer än allt annat övergödda av den röst som berättar för oss vad lycka är. En gång om året får vi lukta på glöggen, knäcka en pepparkaka.
Får du tre bitar får du önska dig evig lycka. De hjärtformade är lättast att knäcka jämnt.
Hoppande framför oss finns den rangliga skepnaden som med en väldoftande kittel Chanel No5 lockar oss genom naturens stinkande öken och in i stadens rena värld.
Men snälla du! Är du allergiker? Det är bara att vänja sig! Det där med naturliga grejer, det är såååååå igår! Hahaha! Vem behöver naturen egentligen? Vi står ju över sånt nu förstår du!
Säger skepnaden
och ger oss stadens nycklar.
Så låt oss älska!
Jag skulle faktiskt vilja bjuda på lite kärlek nu med detsamma.
Tycker du om ljus eller mörk? Jag har med apelsinrippel med... Den ska ligga här nånstans...
/Karl
En nygammal röst
Bloggen tjugofyranollett har nu upphört vara en idé om en kollektiv blogg och nu faktiskt blivit det!
Mitt namn är Karl.
Jag har för avsikt att skriva.
Jag har också för avsikt att känna mig lite stolt över att skriva just här.
Peace
/Karl
Mitt namn är Karl.
Jag har för avsikt att skriva.
Jag har också för avsikt att känna mig lite stolt över att skriva just här.
Peace
/Karl
Monday, May 21, 2007
I don't like the blogg, but the blogg likes me.
Vi återkommer till det där gamla kända fyrfärgskomplexet. Teveapparaten visar något som borde vara ett ansikte, men då du som barn råkade ut för en otäck olycka involverande en limtub och två skarpa förstoringsglas och råkade få +200 på din synförmåga, är allt du ser i rött och blått och grönt och gult. Prickarna pratar om ekvationer så komplicerade att du börjar må dåligt. Du sitter där med din mattebok, och trots att lärarna säger att du är duktig och ska få ett stadigt VG så räcker det ändå inte. De små färgade plupparna i din teve kommer alltid vara snäppet bättre.
De visar hur du borde vara; utseendemässigt och åsiktsmässigt och familjelivsmässigt.
Valet och kvalet är bara i huruvida du borde lita mest på father Camden i Sjunde Himlen eller på allas vår ny-anarkismens stamfader Tyler Durden.
När Fredryk Phox får sina femton minuter i rutan, och det kommer hända förr eller senare, så kommer du tro att livet går ut på att sitta hemma i ditt vardagsrum och försöka vara rolig med hjälp av din webkamera.
Coca Cola borde man dricka, för det är gott, men det är bara okej om man har minst åtta magrutor och perfekt kolesterolvärde. Du ska vara jätteintelligent och kunna allt. Vem var nu den trettiosjunde presidenten? Det var inte Donald Trump i alla fall. Men varför inte? Han är ju åtminstonde sjukligt rik, och torde av den anledningen allena duga som förebildsmaterial.
Men vadå, har du fjolårets modell? Det är fan inte okej.
/calle
De visar hur du borde vara; utseendemässigt och åsiktsmässigt och familjelivsmässigt.
Valet och kvalet är bara i huruvida du borde lita mest på father Camden i Sjunde Himlen eller på allas vår ny-anarkismens stamfader Tyler Durden.
När Fredryk Phox får sina femton minuter i rutan, och det kommer hända förr eller senare, så kommer du tro att livet går ut på att sitta hemma i ditt vardagsrum och försöka vara rolig med hjälp av din webkamera.
Coca Cola borde man dricka, för det är gott, men det är bara okej om man har minst åtta magrutor och perfekt kolesterolvärde. Du ska vara jätteintelligent och kunna allt. Vem var nu den trettiosjunde presidenten? Det var inte Donald Trump i alla fall. Men varför inte? Han är ju åtminstonde sjukligt rik, och torde av den anledningen allena duga som förebildsmaterial.
Men vadå, har du fjolårets modell? Det är fan inte okej.
/calle
Sunday, May 20, 2007
Faller på alla förr eller senare.
Precis som livet självt i egen hög person är även den något mer ytliga tillvaron vi åtnjuter här nere på jorden helt och hållet odefinierbart. Toalettstolar, cigaretter, bilar och hamburgare; vi lever, varenda en, i samma dansant glada kompostlåda och vi är ganska glada över att det är så.
Spika i en spik till i väggen och kontemplera lite över huruvida den gröna saxen föddes utanför Gladsaxe eller inte, eller undra lite om Saddam Hussein faktiskt hade en stylist med en KY-utbildning i hårologi tillägnad enbart sitt skägg.
Undervattenshat och löv på träden som vet att de kommer brytas ner och bli bruna så fort solen smiter undan för att partaja med Hinduisterna runt ekvatorn som åtnjuter minoritetsbeskydd från FN.
Allting är en strid ström impulser som (nu tänkte jag säga något i stil med; "som tar slut när vi dör", fast det är inte sant) aldrig tar slut. Ändå envisas jag med att bli irriterad på mig själv för att jag inte lyckas skriva om något sammanhängande och vettigt. Vad det nu innebär.
Jag vill så gärna göra sken av att vara en människa som gillar att tänka efter, men som inte bara kan tänka, utan som även kan dra slutsatser som kan komma andra till gagn.
Den där känslan av att säga något som påverkar någon annan än en själv.
Vad tycker du? Hur tänker du?
Med en fjärrkontroll inställd på frekvensen i min hjärna kunde jag ändra min intelligensnivå till en styrka jag själv ansåg lämplig för uppgiften som förelåg. Jag kunde vara smart här och korkad när jag låg i badkaret. Om jag nu någonsin gjorde det.
När jag hade lust kunde jag skriva ner smarta saker, för att sedan skruva ner min hjärnvolym lite och med ett riktigt korkat fånleende värdigt ett får se på när andra hörde och häpnade över mina ord. Som en profet i modern tappning med kameramobil och allt.
UNF står fast vid sina åsikter, en av dessa varandes en strikt policy för en icke-rökar livsstil.
Jesus skulle aldrig röka en cigarett, påstår de, men oppositionens officiella talesman vill även han göra sin röst hörd och säger i en exklusiv intervju med TT att; "Tåren som rinner nerför Jesu kind när han hänger på korset indikerar att vår herre och frälsare är upprörd över något. Arkeologer och likaså teologer från en mängd fristående organisationer står i enade led bakom den s. k. 'nikosyntesteorin': Jesus grät därför att han inte kunde tända sin cigg med händerna fastspikade".
Livets orättvisor är ständigt närvarande i det vardagliga livet, men att försöka sätta ord på tillvarons baksidor är otroligt svårt om man är livrädd för att verka pretentiös.
Jag jobbar på det.
I'M RICK JAMES, BITCH!
/calle
Spika i en spik till i väggen och kontemplera lite över huruvida den gröna saxen föddes utanför Gladsaxe eller inte, eller undra lite om Saddam Hussein faktiskt hade en stylist med en KY-utbildning i hårologi tillägnad enbart sitt skägg.
Undervattenshat och löv på träden som vet att de kommer brytas ner och bli bruna så fort solen smiter undan för att partaja med Hinduisterna runt ekvatorn som åtnjuter minoritetsbeskydd från FN.
Allting är en strid ström impulser som (nu tänkte jag säga något i stil med; "som tar slut när vi dör", fast det är inte sant) aldrig tar slut. Ändå envisas jag med att bli irriterad på mig själv för att jag inte lyckas skriva om något sammanhängande och vettigt. Vad det nu innebär.
Jag vill så gärna göra sken av att vara en människa som gillar att tänka efter, men som inte bara kan tänka, utan som även kan dra slutsatser som kan komma andra till gagn.
Den där känslan av att säga något som påverkar någon annan än en själv.
Vad tycker du? Hur tänker du?
Med en fjärrkontroll inställd på frekvensen i min hjärna kunde jag ändra min intelligensnivå till en styrka jag själv ansåg lämplig för uppgiften som förelåg. Jag kunde vara smart här och korkad när jag låg i badkaret. Om jag nu någonsin gjorde det.
När jag hade lust kunde jag skriva ner smarta saker, för att sedan skruva ner min hjärnvolym lite och med ett riktigt korkat fånleende värdigt ett får se på när andra hörde och häpnade över mina ord. Som en profet i modern tappning med kameramobil och allt.
UNF står fast vid sina åsikter, en av dessa varandes en strikt policy för en icke-rökar livsstil.
Jesus skulle aldrig röka en cigarett, påstår de, men oppositionens officiella talesman vill även han göra sin röst hörd och säger i en exklusiv intervju med TT att; "Tåren som rinner nerför Jesu kind när han hänger på korset indikerar att vår herre och frälsare är upprörd över något. Arkeologer och likaså teologer från en mängd fristående organisationer står i enade led bakom den s. k. 'nikosyntesteorin': Jesus grät därför att han inte kunde tända sin cigg med händerna fastspikade".
Livets orättvisor är ständigt närvarande i det vardagliga livet, men att försöka sätta ord på tillvarons baksidor är otroligt svårt om man är livrädd för att verka pretentiös.
Jag jobbar på det.
I'M RICK JAMES, BITCH!
/calle
Subscribe to:
Posts (Atom)