För ett ögonblick

För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”

Först när en rännil av kåda sakta strilar sig fram över den tjocka heltäckningsmattan
börjar du ana oråd.

I din villrådighet söker du efter möjliga förklaringar.
Inget tycks dig särskilt troligt och du väljer istället att rikta din uppmärksamhet mot pajen framför dig.

Pajen är en värld av ost!
Ost, skinka och ljuvliga örtkryddor,
kryddor som får din tunga att, ja, dansa vals och slå små volter i ditt svalg, allt till dina tonsillers stora förtret.
Uppslukad av din tungas spontana utfall under sitt besök i ostens förlovade land
kan du nätt och jämt undgå att känna hur kådan
tränger sig in genom hålen, som du så omsorgsfullt stansat ut, i dina gummistövlar.

Du känner vemodet stiga i halsen och tungan faller platt på rygg i en av sina saltomortaler.
Sakta känner du hur kådan smeker sig mot dina bara fotsulor, denna känsla som du känt, o, så många gånger förr.
”Undrar varför hon dröjer!”
ropar du högt och letar febrilt efter något att låta dig uppslukas av.

Saltkaret kommer väl till pass.
Du inser att du misslyckats strax efter att du tömt hela dess vita innehåll i din gapande käft.
Det är ju du som har slukat saltet, inte tvärtom, som var din avsikt!
Skammen över att ha gjort ett så enkelt fel sveper över dig likt en filt, en filt av flanell.
Genom filten syns ingenting.
Du anstränger dig för att spetsa en bit av din ljuvliga skinkpaj på en gaffel och föra den mot munnen för att ingen ska ana oråd.
Biten av skinkpaj missar helt sitt mål och träffar, istället för din filttäckta mun, tomma luften, som gladeligen sätter i sig hela stycket och smackar belåtet.

Osäkerheten tar överhanden och du lägger fumlande tillbaka gaffeln där du antar att bordet är.

Du känner dig ganska dum där du sitter

Svept i en filt av flanell och med gummistövlarna fulla med kåda.

”Undrar varför hon dröjer!”
utbrister du på nytt och lägger snabbt till
”Haha!”
Detta för att inte bli tagen för någon som inte uppskattar det goda här i livet.

”Undrar varför hon dröjer!”
”Haha!”
skrålar du medan du sakta sjunker allt djupare i kådan.
Desperat efter något som kan avleda din uppmärksamhet från den förtvivlan du känner komma över dig,
desperat efter något att fylla dina sinnen med tar du en hård tugga av filten som täcker ditt huvud.
Ett stort sjok lossnar och sätter sig med besked någonstans i struphuvudstrakten.

Kvävd av en bit av din egen skam
sjunker du allt djupare i dina gummistövlar
där kådan smeker dina ben, just sådär som du hunnit bli van vid.
Inte ett ljud kommer över dina läppar
och i ett diskret försök att ta dig ur din något prekära situation
rycker du lätt med benet för att lösgöra det från
din kletiga boja som ömt smeker din fot.

Sakta, sakta tar sig kådan längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
Du intalar dig att det är viktigt att du inte grips av panik.
Du håller dig lugn
medan kådan sakta tar sig längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.

För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”