Den ädla konsten att vara nöjd

Att ständigt känna att livet har något mer att erbjuda,
MÅSTE ha något mer att erbjuda
är en reglerätt förbannelse.
Att ständigt påminnas om att de möjligheter livet erbjuder endast finns ett telefonsamtal, en kylskåpsöppning eller ett banklån bort är än värre.
Att ständigt känna att de saker som verkligen fattas en inte går att köpa på tvshop, inte går att värma i mikron och inte kan köpas för vilka pengar ett lågränte-smslån än kan förse dig med är rent outsägligt.

Likt en kylig dimma som sakta smyger sig inpå kryper långsamt känslan av att våra liv borde vara något mer ner längs våra artärer. I takt med att dörrar stängs, stängs i takt med vårt eget soundtrack till det liv vi endast en gång lever, blir vetskapen om att något fattas oundviklig.
Vi stannar upp.
Tänker.
Finner inget svar,
Och lunkar vidare.
Känslan ligger gnagande kvar, längst bak i våra tankar och genomsyrar allt vi gör. Plötsligt känns allt vi gör som en bleknad kopia av sitt ursprung. Lyckan vi brukade känna när det splitternya avsnittet av ”Så Ska Det Låta!” för första gången trängde genom tv-skärmen och borrade sig in i våra näthinnor känns nu inte längre som den euofori det tidigare gjorde utan är nu en urvattnad papier-machékopia av sig självt.
Det djupa tillstånd av mening vi brukade känna när vi ställde oss i kassan för att betala för det paket filmjölk vi nyss grävde fram, från bakersta raden i kyldisken, vill inte längre infinna sig och
vi undrar varför.
Vi undrar varför vi inte känner samma förankring i tillvaron.
Vi undrar varför vi inte känner samma mänskliga kontakt i mötet över kaffekoppen med vänninan/vännen vi inte träffat på år och dag. Vi undrar varför mötet känns substanslöst, utan mening, inte känns äkta. Ytligt?
Men mest av allt skrämmer vi oss själva.
Vad är det vi begär?
Hur vågar vi vilja ha mer än livet i behåll, mat på bordet och socialekonomisk säkerhet?
Vadan detta vanvettiga djup som känns i vårt bröst? Denna kalla grop som måste fyllas, till varje pris.
Vi ställer oss upp och skriker.
Vi skriker: ”Lär oss! Lär oss vara nöjda!”

Snälla tonåriga, höggravida kaféarbetare, berätta för oss! Du har haft samma jobb i tre år, samma pojkvän i fyra och inte en tanke på att flytta från din hemstad. Vad är din hemlighet? Du är nöjd och lycklig.

Snälla pensionär, låt oss lära utav dig! Du handlar din mat två gånger i veckan och tittar på Bingolotto på lördagar. Du har arbetat hela ditt liv och aldrig varit någon till besvär. Du är nöjd och lycklig!

Snälla 40åriga börshaj, låt oss få ta del av din kunskap! Du badar i pengar och har köpt allt du borde. Du har din framtid säkrad. Du har ingen partner och dina bekanta hör oftast av sig via e-post. Snälla lär oss hur ett internskämt, en snabb lägesrapport eller ett ”hej” i fikarummet kan fylla ditt behov av mänsklig kontakt! Snälla lär oss klara oss utan! Du är ju nöjd och lycklig!

Snälla lär oss, för vi behöver veta! Vi behöver kunna!
Vi behöver vara nöjda.

/karl