Och i tiden gick en man (en monolog mellan två)

Claudia band fast sina strumpeband vid knäskålarna. Häri, uti, borde det inte göra någon skillnad.
”Att binda sej, är inga problem,” var vad hon tänkte, den stackaren. ”Vi går hela våra liv och binder oss, binder oss vid enskilda ting, binder oss i lag. Hade jag inte vetat bättre hade jag antagit att hela vår tid hängde på en tråd.”
Claudia visste förstås att så inte var fallet, för fallet var olösligt, för länge sedan preskriberat, också. Men ändå fascinerades hon av tanken.
”Tanken är egentligen att tiden är en gunga, men även en gunga är uppbunden. Och som bekant, är tiden fri, en egen dimension, obunden av de övriga. Den är konstant, konsekvent och konstnärlig. Som en omedveten allitteration bars min kropp iväg.”
I sin förundran över tiden, svallet och ålderns rätt, chockades hon plötsligt av en plötslig tankeställare. Hon hade funnit svaret på en av vår tids största gåtor. Svaret var så självklart att hon misstänkte att det funnits där hela tiden, rakt framför hennes näsa.
”Jag måste skynda, dags att runda av! Häri kan man icke ligga!” bad hon för sej själv, där hon låg, i sin kista. ”Ut! Jag måste ut!”

Under detta skeende gick en man förbi, med sin käpp och sina äppelknyckarbyxor. Han band sitt urverk om halsen. Han band, sin halskedja, sin persika.

”Straffet tjänar sitt syfte.”

Ett oljud, dånande, som vånda i ett folktomt klassrum.

”Den straffade, strängt uppbunden, är fast.”