Hopp

de säger att
hoppet är det sista som lämnar människan.

i din värld blir hoppet något att stoltsera med, en bedrift värd eloger av alla de slag.

en människa utan hopp är bara en människa på avvägar, någon som hamnat snett och missat sitt mål, någon som fallit på vägen, som inte kom ända fram, som stupade på mållinjen, som gav vika, som inte pallade trycket, fegade ur, inte stod sitt kast.
en människa utan hopp är att föraktas.

på samma sätt som att den som blivit bestulen skall föraktas för att inte ha haft tillräckligt god tillsyn över sina ägodelar. på samma sätt som att den som blir mördad skall föraktas för sin vårdslöshet med sitt eget liv.
en människa utan hopp är inte att föraktas.

att inte ha hopp.
är en brist på tillvaro
att inte ha hopp.
är att sakna mening

att ha hopp är att ha en tilltro till att den tillvaro man befinner sig i kommer förändras i den riktning man vill.

det verkliga dilemmat
är
när ingen riktning finns

hopp är ett verktyg
ett fordon
som hjälper oss nå våra önskningar
som vi färdas i mot våra mål

det driver på oss och accelererar oss längs den väg som leder mot vår vision av ett bättre liv.

men om vägen inte är trefilig, nylagd och med mitträcke
vad gör du då?

om vägen inte alls är en väg
utan ett fält
ett fält så stort att du inte ser något annat än en horisont i fjärran åt alla håll
om ditt hopp inte sakta föser dig framåt
utan morrar på som en lastbilsmotor på amfetamin
vad gör du då?

sladdandes runt på ett oändligt fält med en morrande motor inom dig plöjer du upp djupa spår och den leriga sörja som slits upp i dina spår låter dig veta att du har färdats i cirklar.

du ställer dig frågan

”vad gör jag nu?”