Vår Herre älskar oss, där han sitter på sin piedestal. I och med att vi ser upp till vår Herre, ser han ner på oss. Vår Herre anser sej ha moraliskt tillräckligt goda skäl för att låta ondska härja över planeten, och lämnar oss allt som oftast handlöst hjälplösa åt vårt öde. Och vår Herre njuter av det, där han sitter vid sitt skrivbord med sina diplom inramade och upphängda på väggen, belysta med spotlights. Som en motreaktion på vår underkastelse och beundran har vår Herre drabbats av hybris och utvecklat en närmast sadistisk sida. Allsmäktig som han är väljer han att låta oss lida och sitter under tiden vid sitt skrivbord och onanerar, och på varje plats han lägger sin sats sätter han nya ondskefulla fröer. Han älskar oss, och vi älskar honom precis så som en misshandlad hustru älskar sin man. ”Han älskar oss, ” tänker vi ”och han har lovat att aldrig göra om det.” Vi inbillar oss att det är vårt eget fel, att vi själva är orsaken till all den ondska vi upplever. Tankegången ”om jag bara hade…” slår oss ständigt rakt i ansiktet och vi blir svagare och svagare och svagare, tills vi inte har någon egen åsikt. Vi ger vår Herre all makt och han fortsätter att njuta av att sprida sin maliciösa säd.
Revolt är inget alternativ, då ingen i själva verket träffar vår Herre och således är det omöjligt att avsätta honom. Och vad gör det för nytta att avsätta en allsmäktig man?
Allt vi kan göra är att acceptera att våra förfäder har satt oss i en förfärlig sits genom att underkasta sej en så potentiellt ond varelse som vår Herre.
No comments:
Post a Comment