Ett val

Även om
det inte alls var din avsikt från början
så befinner du dig nu inför ett val
som du så ogärna vill behöva göra

Du klarade dig så långt utan att välja!
Redan på mellanstadiet förbluffade du både lärare och rektorer
med din fullständiga, inte oförmåga, utan ovlija att göra val,
din fullständiga begåvning i att slippa ställas inför dessa livets vägskäl.

Genom enorm viljemässig gymnastik och viss utvecklig i det språkliga
lärde du dig att aldrig ta ditt liv i dina egna händer.
Genom att aldrig själv stänga några dörrar
lärde du dig att lyssna efter ljudet av när de slog igen bakom dig.

Du, som genom att aldrig själv välja inte har några val att kalla dina egna, står nu inför ditt första val någonsin.
du väntade dig inte det här, trodde inte att det skulle kunna hända
men likväl stirrar valet dig i ansiktet, förväntansfullt och skoningslöst.

Du utan val, du koncentrat av ditt livs omgivning,
står nu inför din största skräck i livet, ditt största fängelse,
din värsta mardröm eller också din största frihet och
dig själv.

Så Sakteliga

Morgonen för med sig allt
du någonsin
skulle kunna be om,

mer än du egentligen vågar ana.

Inom dig växer önskan att möta
det som stundar men
du väljer att stanna upp

och helt sakteliga räcka finger åt företeelsen.

Det ligger i din natur, har du fått höra,
att inte ta saker på allvar.
Förtal, säger du, vänder muntert på klacken

och promenerar raskt rakt in i ett snår.

Där sitter du och begrundar,
reflekterar bland törnen
och grubblar på om det du grubblar på

verkligen är värt att grubbla på.

Det ligger i andras natur,
har du hört,
att grubbla, men aldrig trodde du det om dig själv

att du helt sakteliga skulle räcka finger åt företeelsen

och vända glatt på klacken.

Så reser du dig
med besked ur snåret
bara för att somna och återigen vakna

till en ny morgon.

Fritjof

gjort är gjort, tänker du
och
vänder andra kinden till

i mellanspelet för din ryska kärlek
finner
du ro

där vistas och frodas
du
och aldrig har oddsen varit så bra som de är idag

i enighet med
allt
som omkring dig vandrar

drar du din sista suck och
du
bestämmer dig för att aldrig sucka mer

dina mörka lockar som
söker
sig mot ditt bröst har sedan länge tappat sina dunkla toner

hur blir det så
?
att den andra kinden aldrig spricker upp i ett leende

Midvinterdopp

Med en enorm kraftansträngning
lyckas du hålla huvudet över ytan i bassängen

I ögonvrån kan du se golfarnas dömande blickar
och du förbannar bittert deras ludna knätofsar

Trampandes vatten, pulsandes frenetiskt genom denna tinade slask
vill du mena att du flyttar dig närmare, närmare ditt lika tinade mål

För din kropp att färdas krävs mycket av dig
så du väljer att låta din tanke färdas i dess ställe

Din tanke färdas mot tider av marängsviss,
mot ljuvliga vidder av samlade kastanjer på hög

Trots att du ibland tvivlat
framstår nu allt som solklart

Du är på rätt väg,
mot ett fruset mål

Bara för att upptäcka att
en enorm kraftansträngning krävs

för att hålla huvudet över ytan i bassängen

Circulatory System

Allteftersom, tänker du

Allteftersom världen förändras, och du i takt med den, kommer världen, och du likväl, bli bättre
tänker du, sittandes stilla i din syrénberså.

Allteftersom tyngden av verkligheten gör sig påmind tänker du att så nog är fallet.
Att verkligheten allteftersom blir tyngre.

Allteftersom din tillbakalutade ställning i vilstolen blir alltmer obekväm och träsmaken börjar infinna sig tänker du att så nog är fallet.
Att verkligheten allteftersom blir ganska obekväm.

Du reser på dig och tar några steg, böjer några gånger på knäna för att få igång ditt cirkulationssystem, få tillbaka känsel i fötterna så att du känner marken du går på. Du gör några av de där sakerna du redan gjort, låter dem återkomma och etablera sig på nytt för att vara säker på att du är tillbaka i ditt cirkulationssystem.

Du känner hur händelser och handlingar kommer tillbaka, välbekanta eftersom de redan inträffat många gånger tidigare. Marken du står på känns återigen under dina fötter.
Med några lätta böj på dina mentala knän försäkrar du dig om att vara på rätt spår

runt i ditt cirkulationssystem.

Keeping up Appearances

En sista snabb blick slängs på spegeln för att försäkra dig om att masken sitter rakt och du är redo att möta världen.

I det socialas egna koreografi beger du dig ut på gatorna. Du möter masker, du möter steg, rörelser, alla väl repeterade och memorerade av individer, numera omöjliga att skilja från varandra.
Med din blick fixerad någonstans i fjärran anstränger du dig för att insupa den lilla del av de myllrande individerna du kan utan att röja din, i den sociala koreografins ögon, ganska skamliga handling. Nyfikenheten och suget efter mänsklig kontakt får dig att med minsta möjliga medel söka utläsa något ur ögonen på människorna du möter, ögonen, den enda del som masken inte täcker.
De intrycken sparar du till senare, de lägger du på minnet för att använda när du är kan.

Dina steg leder dig dit där de serverar drycker av alla de slag.
Där, runt ett långt bord står maskbeklädda människor och utbrister i väl repeterade utlåtanden.
”Fantastiskt!”
”Vilken ljuvlig brygd!”
”Sannerligen en välsmakande dryck!”
exklamerar de där de står.
Du införskaffar även du en dryck, så som sig bör, och för den till dina läppar. Aromen får insidan av din mun att kännas smutsig och den bittra, vämjeliga osmak som uppstår tvingar dig att motstå viljan att spruta ut hela klunkens motbjudande inehåll genom maskens mun. Med en plågad grimas, osynlig för omvärlden, sväljer du ner drycken och utbrister med stadig stämma, så som du lärt dig:
”Vilken underbar smak!”

Ingen tar notis om dig men du känner dig nu tryggare i vetskapen om att ha handlat rätt och det i de övriga drickarnas åsyn.
Så står du kvar och lovordar den fruktansvärda dekokt du införskaffat medan du alltmer försöker läsa i dina omgivandes ögon deras identitet. Allteftersom du anar att din strävan märks utbrister du saker så som:
”Mumma!”
eller
”Vilken smaksensation!”
för att upprätthålla din plats i koreografin.

När du så har stått där under en tid och samlat intryck, de förbjudna intrycken av människors inre, beger du dig bort från bordet och ut på stadens gator igen.
Du passerar en tidningskiosk och läser lite halvhjärtat, som sig bör, löpsedlarna.
Det står om en man som tog av sig masken, som dansade på stadens gator och inbjöd människor att göra honom sällskap i sin dans.
Det krävdes tydligen två poliser för att föra bort honom i handfängsel.
En liten flamma av upproriskhet tänds i ditt bröst då du läser texten, en liten eld som talar om frihet att se och visa, visa världen vem du är. Den kväver du fort, men behåller minnet av den. Det sparar du till senare.

När du så efter en dags vandrande på staden, en dags liv, kommer hem till din vrå drar du ner alla persienner och rullar ner alla rullgardiner. Du tar försiktigt av dig masken och lägger den på sin sidenkudde bredvid sängen och ser över den för att försäkra dig om att inget har hänt den, att den på något sätt skulle avvika.
Så gör du dina kvällsbestyr och ser på ditt eget ansikte i spegeln med någon slags skräckblandad förtjusning.
När du lagt dig tillrätta i din säng plockar du fram minnena från dagen. Du minns ögonen du sett och låter din understimulerade fantasi vandra fritt. Du tänker dig varifrån ögonens bärare kommer, vilka de är och den allra mest svindlande tanken. Den om vad de känner.
Du frossar för en stund i föreställningen om av att någon gång få veta dessa saker, försjunker i tankarna tills du somnar,
somnar och drömmer om att få se ett leende.

The Chase

Dashing, ducking, dancing away and under the obstacles of our course, we move in. Picking up speed, we reach out for the figure ahead, seemingly so close but always fooling the eye, evading our every attempt and lash at its swaying limbs.
The limbs so gracefully swaying and pedalling it forward at a pace which we will never be able to match.

Seemingly effortless, the figure moves in and out of sight, taunting us, teasing us, heckeling us for our wish, our wish to touch it, caress it, understand it. In our blind endeavours for understanding we tumble upon each other, throwing accusations of holding one another back in every possible direction, stepping on others feet just to get something of an advantage, a head start in the middle of the race.

Running with it´s back turned, we never really get to see the figures face, only its beautifully pulsating shape, ripe with all the perfection we crave. Keeping its back on us, its identity concealed, we are reminded of all the things we, our lives and our existances lack. The independence the shape so unquestionably posesses, the resources in human nature: kindness, ruthlessness, appreciation, nonchalance but above all, the eligibility the figure through all this radiates.
The gift of being wanted, needed and envied.

Craving these things, we study the figure from afar, not knowing its identity but intent on obtaining each and every aspect of its perfection. Needing, desperately hungring for a place at its side and as so to be its equal, the equal to the figure but to nobody else.

Step after step bringing us along the same path as the figure but with a distance to it steadily growing longer we are begging our legs to propel us but faster.
And even so, as they are screaming with pain, every inch of them commanding us to halt and rest, we continue the chase.

Sällskapsspel

Mot vyn av miljonbitarspusslet var synen av det stora, i mångt och mycket färdiglagda sjoket bitar en lättnad, en välsignelse som skulle leda så många steg närmare avslutandet av pusslet och den så långt efterlängtade kaffepausen.
Fingrar sträcktes ut mot bitarna i sin eufori, greppade dem och den isande, brännande känsla de kom att erfara gjorde klart för dem att det inte var pusselbitar de greppade
utan ett målat rakblad.
Fingrarna klamrade sig fast vid bladets skarpa kanter, lät dess eggar tränga in, i sin överväldigande önskan om att få lägga färdigt pusslet, lägga färdigt pusslet och få sin så långt efterlängtade kafferast.
Först när de allt mer ömmande och trasiga fingrarna vänt och vridit på rakbladet och insett att inget de gjorde kunde få det att passa där de önskade
släppte de det och små rester från det blod som flöt i dem kantade bladets eggar.

Pusslet förblir olagt.
Fingrarna fortsätter sitt sökande av bitar, bitar av pusslet som kommer föra dem närmare den så långt efterlängtade kafferasten
men nu med vetskapen om rakbladet som cirkulerar runt de andra bitarna,
närvarande
och i sitt sökande tvekar fingrarna nu att vända på bitar, borra sig ner i det kaos där så många blandade, nödvändiga delar av miljonbitarspusslet finns och där det målade rakbladet cirkulerar.

Verde, Vilde, Vilse, Vals

En kavalkad av varma, trevliga känslor
väller upp inom dig som om vore ditt inre en avskjutningsramp för livets egna fyrverkeripjäser, fyllda till bredden med välbefinnande.
Vimmelkantig av din nyfunna lycka ramlar och raglar du
gata upp och gata ner.
Dina vänliga medmänniskors föraktfullt sura miner ser, ur ditt perspektiv, ut som stora, breda leenden
där du går, på händer.

Du ler tillbaka.

Någon ropar något efter dig men meningen dränks ut i det kollossala dån från krevaderna, uppstigandes från det kanonbatteri av salighet som skjuter salut i ditt sinne, en salut till livets härlighet. Smällande och dunkandes mot din själs trumhinnor driver lyckans symfoniska kakofoni dig vidare på din färd i den ljuvliga tillvaro du så nyligen upptäckt och lärt dig älska.
Älska så högt och så djupt, för vad finns väl övrigt att älska än livet självt?
vrålar du ut över den täta folkmassan, upprymd, uppfylld, upphöjd till oigenkännlighet som du är.

Hade du frågat någon annan
så hade de förmodligen sagt att stenen träffade dig hårt,
rakt i tinningen. Men det gör du inte, det bryr du dig inte om.
För du sitter redan på alla svaren. Stenen var som en smekning för din kind, en varm sommarvind som svepte över ditt anlete och satte ditt avtryck i luftens föränderliga massa. Ett ynka stenkast bekommer dig inte.
Du ser runt om dig en fantastisk värld av intryck som aldrig kan insupas nog, färger som aldrig kan upplevas tillräckligt. Två blåklädda män närmar sig bestämt och du bjuder in dem i din glädljedans, virvlandes mot dem i harmoni med din omgivning och med en övertygelse om din kosmiska förståelse.
Då batongen träffar dig i nacken snurrar din värld till och du fascineras i din lycka över detta nya intryck. Marken rycker närmare och du känner jorden med sin energi komma mot dig.

Du blundar och njuter.

När sensationen av mänsklig närhet sveper över dig från det knä som pressas mot din korsrygg och de händer som fast greppar dina armar och drar dem bakåt, utbrister du i ett hjärtligt skratt, fyllt till bredden av den lycka och fullständighet du upplever.
Medan handfängslet klickande smiter åt runt dina handleder ekar ditt skratt mellan byggnadernas kalla fasader och skallar ihåligt, tomt och kyligt i dina åskådares hjärtan

men för dig

låter det som fågelsång

sällskap

genast
omedelbart
kryper känslan på dig

”jag är här nu.”
”hmm…? jasså, det är du…
”ja, jag är här nu.”
”jo, jag känner det. är det redan dags?”
”ja, det är därför jag är här nu.”
”åh.”

så sitter du en stund, ensam i sällskap av känslan.

”är det dags nu genast? omedelbart?”
”ja, tiden har kommit.”
”åh.”

så sitter du så en stund: ensam i sällskap av känslan

Statistik

Återigen staplar statistiken upp sig i våra ansikten och gnider in sin självbelåtna stank i våra högfärdiga miner:
Tusentals fattiga löper varje år villigt risken att under tåghjul få sina lemmar avkapade mot räls i desperata försök att ta sig in i USA (lyckans och välståndets högborg), från angränsande Mexico, via rullande godståg.

Tusentals människor försöker varje år ta sig från Marocko till Europas södra kust på fallfärdiga, provisoriska båtar och flottar, alla till bredden fyllda med desperata och hoppfulla individer, alla medvetna om den kalkylerade risk de löper av drunkning, kvävning eller svält och uttorkning.

Varje år lämnar otroliga mängder människor sina hem, sina nära och kära och sina länder, inte för att det känns som en kul grej utan för att de känner det som en nödvändighet, en nödvändig uppoffring, för att komma dit där vi bor.
De söker något som de med, all önskvärd tydlighet, är övertygade om att vi besitter.

Statistiken visar klart och tydligt att vi har missat något.

Vad är det vi har som vi själva inte ser?
Vad är det i vår västvärld
som en ugandian vet att uppskatta men inte vi?
Det enkla svaret är nog i de flestas ögon pengar.
Det vet vi dock att uppskatta.
Och frågan kvarstår:
Vad har vi missat?

Vad är det som får en luspank eritrean att vara övertygad om att finna lyckan i ett samhälle och system där vi, som format systemet efter våra specifika behov, levt under så långt tid men ändå lyckas så dåligt med samma sökande som nämnda eritrean genomför?

Hur kan vi, invånare av detta system, motivera ens den minsta lilla avvikelse från det som så många är villiga att offra så mycket för att komma åt? Hur motiverar vi något annat än utnyttjandet av den väg som finns lagd för oss mot en stabil och säker framtid där ingen nöd kommer gå på oss?

För trygghet är det mål som människor världen över delar. Trygghet och en säker framtid. Något hela världen verkar söka och eftertrakta.
Alla utom vi.

Som redan har det.