Statistik

Återigen staplar statistiken upp sig i våra ansikten och gnider in sin självbelåtna stank i våra högfärdiga miner:
Tusentals fattiga löper varje år villigt risken att under tåghjul få sina lemmar avkapade mot räls i desperata försök att ta sig in i USA (lyckans och välståndets högborg), från angränsande Mexico, via rullande godståg.

Tusentals människor försöker varje år ta sig från Marocko till Europas södra kust på fallfärdiga, provisoriska båtar och flottar, alla till bredden fyllda med desperata och hoppfulla individer, alla medvetna om den kalkylerade risk de löper av drunkning, kvävning eller svält och uttorkning.

Varje år lämnar otroliga mängder människor sina hem, sina nära och kära och sina länder, inte för att det känns som en kul grej utan för att de känner det som en nödvändighet, en nödvändig uppoffring, för att komma dit där vi bor.
De söker något som de med, all önskvärd tydlighet, är övertygade om att vi besitter.

Statistiken visar klart och tydligt att vi har missat något.

Vad är det vi har som vi själva inte ser?
Vad är det i vår västvärld
som en ugandian vet att uppskatta men inte vi?
Det enkla svaret är nog i de flestas ögon pengar.
Det vet vi dock att uppskatta.
Och frågan kvarstår:
Vad har vi missat?

Vad är det som får en luspank eritrean att vara övertygad om att finna lyckan i ett samhälle och system där vi, som format systemet efter våra specifika behov, levt under så långt tid men ändå lyckas så dåligt med samma sökande som nämnda eritrean genomför?

Hur kan vi, invånare av detta system, motivera ens den minsta lilla avvikelse från det som så många är villiga att offra så mycket för att komma åt? Hur motiverar vi något annat än utnyttjandet av den väg som finns lagd för oss mot en stabil och säker framtid där ingen nöd kommer gå på oss?

För trygghet är det mål som människor världen över delar. Trygghet och en säker framtid. Något hela världen verkar söka och eftertrakta.
Alla utom vi.

Som redan har det.