Sällskapsspel

Mot vyn av miljonbitarspusslet var synen av det stora, i mångt och mycket färdiglagda sjoket bitar en lättnad, en välsignelse som skulle leda så många steg närmare avslutandet av pusslet och den så långt efterlängtade kaffepausen.
Fingrar sträcktes ut mot bitarna i sin eufori, greppade dem och den isande, brännande känsla de kom att erfara gjorde klart för dem att det inte var pusselbitar de greppade
utan ett målat rakblad.
Fingrarna klamrade sig fast vid bladets skarpa kanter, lät dess eggar tränga in, i sin överväldigande önskan om att få lägga färdigt pusslet, lägga färdigt pusslet och få sin så långt efterlängtade kafferast.
Först när de allt mer ömmande och trasiga fingrarna vänt och vridit på rakbladet och insett att inget de gjorde kunde få det att passa där de önskade
släppte de det och små rester från det blod som flöt i dem kantade bladets eggar.

Pusslet förblir olagt.
Fingrarna fortsätter sitt sökande av bitar, bitar av pusslet som kommer föra dem närmare den så långt efterlängtade kafferasten
men nu med vetskapen om rakbladet som cirkulerar runt de andra bitarna,
närvarande
och i sitt sökande tvekar fingrarna nu att vända på bitar, borra sig ner i det kaos där så många blandade, nödvändiga delar av miljonbitarspusslet finns och där det målade rakbladet cirkulerar.