Så Sakteliga

Morgonen för med sig allt
du någonsin
skulle kunna be om,

mer än du egentligen vågar ana.

Inom dig växer önskan att möta
det som stundar men
du väljer att stanna upp

och helt sakteliga räcka finger åt företeelsen.

Det ligger i din natur, har du fått höra,
att inte ta saker på allvar.
Förtal, säger du, vänder muntert på klacken

och promenerar raskt rakt in i ett snår.

Där sitter du och begrundar,
reflekterar bland törnen
och grubblar på om det du grubblar på

verkligen är värt att grubbla på.

Det ligger i andras natur,
har du hört,
att grubbla, men aldrig trodde du det om dig själv

att du helt sakteliga skulle räcka finger åt företeelsen

och vända glatt på klacken.

Så reser du dig
med besked ur snåret
bara för att somna och återigen vakna

till en ny morgon.