För ett ögonblick

För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”

Först när en rännil av kåda sakta strilar sig fram över den tjocka heltäckningsmattan
börjar du ana oråd.

I din villrådighet söker du efter möjliga förklaringar.
Inget tycks dig särskilt troligt och du väljer istället att rikta din uppmärksamhet mot pajen framför dig.

Pajen är en värld av ost!
Ost, skinka och ljuvliga örtkryddor,
kryddor som får din tunga att, ja, dansa vals och slå små volter i ditt svalg, allt till dina tonsillers stora förtret.
Uppslukad av din tungas spontana utfall under sitt besök i ostens förlovade land
kan du nätt och jämt undgå att känna hur kådan
tränger sig in genom hålen, som du så omsorgsfullt stansat ut, i dina gummistövlar.

Du känner vemodet stiga i halsen och tungan faller platt på rygg i en av sina saltomortaler.
Sakta känner du hur kådan smeker sig mot dina bara fotsulor, denna känsla som du känt, o, så många gånger förr.
”Undrar varför hon dröjer!”
ropar du högt och letar febrilt efter något att låta dig uppslukas av.

Saltkaret kommer väl till pass.
Du inser att du misslyckats strax efter att du tömt hela dess vita innehåll i din gapande käft.
Det är ju du som har slukat saltet, inte tvärtom, som var din avsikt!
Skammen över att ha gjort ett så enkelt fel sveper över dig likt en filt, en filt av flanell.
Genom filten syns ingenting.
Du anstränger dig för att spetsa en bit av din ljuvliga skinkpaj på en gaffel och föra den mot munnen för att ingen ska ana oråd.
Biten av skinkpaj missar helt sitt mål och träffar, istället för din filttäckta mun, tomma luften, som gladeligen sätter i sig hela stycket och smackar belåtet.

Osäkerheten tar överhanden och du lägger fumlande tillbaka gaffeln där du antar att bordet är.

Du känner dig ganska dum där du sitter

Svept i en filt av flanell och med gummistövlarna fulla med kåda.

”Undrar varför hon dröjer!”
utbrister du på nytt och lägger snabbt till
”Haha!”
Detta för att inte bli tagen för någon som inte uppskattar det goda här i livet.

”Undrar varför hon dröjer!”
”Haha!”
skrålar du medan du sakta sjunker allt djupare i kådan.
Desperat efter något som kan avleda din uppmärksamhet från den förtvivlan du känner komma över dig,
desperat efter något att fylla dina sinnen med tar du en hård tugga av filten som täcker ditt huvud.
Ett stort sjok lossnar och sätter sig med besked någonstans i struphuvudstrakten.

Kvävd av en bit av din egen skam
sjunker du allt djupare i dina gummistövlar
där kådan smeker dina ben, just sådär som du hunnit bli van vid.
Inte ett ljud kommer över dina läppar
och i ett diskret försök att ta dig ur din något prekära situation
rycker du lätt med benet för att lösgöra det från
din kletiga boja som ömt smeker din fot.

Sakta, sakta tar sig kådan längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
Du intalar dig att det är viktigt att du inte grips av panik.
Du håller dig lugn
medan kådan sakta tar sig längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.

För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”

En dag i en bil

Du sitter i bilen och nynnar på intromelodin till ”CSI: New York” och tänker tillbaka på den gamla goda tiden. Just den där dagen då du köpte den alldeles nya plattan ”Who’s Next” och förundrades så över albumets geniala titel. Du låg där för dej själv, i din säng, och lyssnade igenom plattan för första gången. Det var en magisk händelse i ditt liv.

Mer än 35 år senare slår tanken dej att trots den viktiga händelsen i ditt liv, är ändå det första du kommer att tänka på när du hör ”Baba O’ Riley”, teveserien ”CSI: New York”.

Du stänger av bilradion och skäms en smula, där du sitter.

Funktion

släpp en tanke
släpp en del av dig själv

förneka dig en idé
förkasta den tanke du har
om hur din värld borde vara

släpp en känsla
släpp en del av din själ

förträng det du bär på
förskjut avtrycket i dig
till ditt medvetandes rand

gör detta
för att bättre visa

bättre uppdaga
att du
fungerar

Ytterligare en ytterlighet.

Hur kan du inte förstå? Varför förstår du inte redan hur jag känner? Att kunna uttrycka sig är meningslöst. Att tala om någonting annat än tjejer, bilar och om hur dåliga alla andra är i jämförelse med en själv är överskattat. Du vet ju redan vad som är rätt och fel, och du vet ju redan hur världsproblemen ska lösas.
Det är party nu, varför vill du förstöra det?

Döden på Nilen.

Hej! Jag är en pojke på tolv jordsnurr som söker brevkompisar i åldern elva till femton. Helst tjejer. Jag gillar kompisar och datorer och att fantisera om bröst och jag cyklar mycket också. Skateboard är coolt. När det är lördag sover jag länge och ser på barnprogram fastän jag aldrig skulle erkänna det för mina vänner.

Hopp

de säger att
hoppet är det sista som lämnar människan.

i din värld blir hoppet något att stoltsera med, en bedrift värd eloger av alla de slag.

en människa utan hopp är bara en människa på avvägar, någon som hamnat snett och missat sitt mål, någon som fallit på vägen, som inte kom ända fram, som stupade på mållinjen, som gav vika, som inte pallade trycket, fegade ur, inte stod sitt kast.
en människa utan hopp är att föraktas.

på samma sätt som att den som blivit bestulen skall föraktas för att inte ha haft tillräckligt god tillsyn över sina ägodelar. på samma sätt som att den som blir mördad skall föraktas för sin vårdslöshet med sitt eget liv.
en människa utan hopp är inte att föraktas.

att inte ha hopp.
är en brist på tillvaro
att inte ha hopp.
är att sakna mening

att ha hopp är att ha en tilltro till att den tillvaro man befinner sig i kommer förändras i den riktning man vill.

det verkliga dilemmat
är
när ingen riktning finns

hopp är ett verktyg
ett fordon
som hjälper oss nå våra önskningar
som vi färdas i mot våra mål

det driver på oss och accelererar oss längs den väg som leder mot vår vision av ett bättre liv.

men om vägen inte är trefilig, nylagd och med mitträcke
vad gör du då?

om vägen inte alls är en väg
utan ett fält
ett fält så stort att du inte ser något annat än en horisont i fjärran åt alla håll
om ditt hopp inte sakta föser dig framåt
utan morrar på som en lastbilsmotor på amfetamin
vad gör du då?

sladdandes runt på ett oändligt fält med en morrande motor inom dig plöjer du upp djupa spår och den leriga sörja som slits upp i dina spår låter dig veta att du har färdats i cirklar.

du ställer dig frågan

”vad gör jag nu?”

Att Möta

en gång
fick du veta
en sanning

du lyssnade
du förvånades
du försvann


en gång
kom du
en sanning nära

du sökte
du förundrades
och flydde i vild panik


en gång
försökte du förstå
vad en sanning är

du grubblade
och nöjde dig
med din egen förklaring


en gång
förstod du
hela sanningen

det var
då du
inte fanns mer

Och i tiden gick en man (en monolog mellan två)

Claudia band fast sina strumpeband vid knäskålarna. Häri, uti, borde det inte göra någon skillnad.
”Att binda sej, är inga problem,” var vad hon tänkte, den stackaren. ”Vi går hela våra liv och binder oss, binder oss vid enskilda ting, binder oss i lag. Hade jag inte vetat bättre hade jag antagit att hela vår tid hängde på en tråd.”
Claudia visste förstås att så inte var fallet, för fallet var olösligt, för länge sedan preskriberat, också. Men ändå fascinerades hon av tanken.
”Tanken är egentligen att tiden är en gunga, men även en gunga är uppbunden. Och som bekant, är tiden fri, en egen dimension, obunden av de övriga. Den är konstant, konsekvent och konstnärlig. Som en omedveten allitteration bars min kropp iväg.”
I sin förundran över tiden, svallet och ålderns rätt, chockades hon plötsligt av en plötslig tankeställare. Hon hade funnit svaret på en av vår tids största gåtor. Svaret var så självklart att hon misstänkte att det funnits där hela tiden, rakt framför hennes näsa.
”Jag måste skynda, dags att runda av! Häri kan man icke ligga!” bad hon för sej själv, där hon låg, i sin kista. ”Ut! Jag måste ut!”

Under detta skeende gick en man förbi, med sin käpp och sina äppelknyckarbyxor. Han band sitt urverk om halsen. Han band, sin halskedja, sin persika.

”Straffet tjänar sitt syfte.”

Ett oljud, dånande, som vånda i ett folktomt klassrum.

”Den straffade, strängt uppbunden, är fast.”

Oftast

I väntan på
Dina egna tankar
Famlar ditt medvetande och dina fötter i blindo

Trots en kunskap och en visshet om att saker är som du vill
Att de är som de ska vara
Som de aldrig skulle vara

Är allt som är ditt en påse

En påse
Av dig
Som du är

I väntan på
Din påse
Famlar dina tankar och din vilja i blindo

Trots en kunskap och en visshet om din påse
Att den är som den ska vara
Som den aldrig skulle vara

Har du aldrig riktigt
Förstått

Det

bara svälj, kära du, bara svälj

i en biografi står det skrivet om dej
att du ofta hann före tidens händer, hur nu det är möjligt

grattis, min vän

men som små, hann jag alltid för dej i matkön
och du fick vänta med att mätta din mage
som du såg, längs med bardisken, glida bort

om nu det är rimligt
om du nu är rimlig, om du är tänkbart förvånansvärd

jag ber dej gärna om påfyllning, där du ligger, längs med disken

i vasken, tillsammans med alla andra bortglömda rester

skillnaden är

dina matrester var det ingen som nämnde i din biografi
eller ens visade på ett fotografi

hur nu det skulle vara intressant

det må vara uppseendeväckande att
ingen någonsin beskrev dej som pedantisk

men ditt samvete var aldrig besudlat

till dej kunde jag alltid komma, om jag bad om en ursäkt
dem samlade du i en liten koffert, i din garderob

och plockade fram vid behov

beskådade, sorterade, putsade

de absolut bästa
fyllde du dina väggar med, små lappar med ursäkter

hyllplan efter hyllplan i dina bokhyllor

där längs med disken, utmed kanten på vasken
har du ingen användning för dem

i din biografi, har författaren själv valt ut sina favoriter

grattis, min vän

men ingen beskrev dej någonsin som prudentlig

vägar

likt en gräshoppa
förvånas du över tingens egentlighet
i din kammare är verkligheten din

för den som inga byxor har
finns ingen återvändo
annan än att blotta sina bara skinkor för
de som vet

för den vars plikt
är en morot
ter sig vardagen
tom

ur din fantasi är sprungen
en dröm
om ett liv i känslan av
din egen
där du

är

nära

tillstånd

som genom en ödets nyck
finner du dig stående
med mössan i din mun
och hatten käckt på sned

din mening tycks dig vara förlorad
och allt tycks dig ha gått förbi
i dina ögon finns en plats

med mössan i din mun och hatten käckt på sned

vistas du i korridorer av meningsfullhet
fast i mitten mellan alla dörrar
där din trygghet finns
där inga laxar leker

med en mössa i sin mun

talar ingen

Kärlek

Vår Herre älskar oss, där han sitter på sin piedestal. I och med att vi ser upp till vår Herre, ser han ner på oss. Vår Herre anser sej ha moraliskt tillräckligt goda skäl för att låta ondska härja över planeten, och lämnar oss allt som oftast handlöst hjälplösa åt vårt öde. Och vår Herre njuter av det, där han sitter vid sitt skrivbord med sina diplom inramade och upphängda på väggen, belysta med spotlights. Som en motreaktion på vår underkastelse och beundran har vår Herre drabbats av hybris och utvecklat en närmast sadistisk sida. Allsmäktig som han är väljer han att låta oss lida och sitter under tiden vid sitt skrivbord och onanerar, och på varje plats han lägger sin sats sätter han nya ondskefulla fröer. Han älskar oss, och vi älskar honom precis så som en misshandlad hustru älskar sin man. ”Han älskar oss, ” tänker vi ”och han har lovat att aldrig göra om det.” Vi inbillar oss att det är vårt eget fel, att vi själva är orsaken till all den ondska vi upplever. Tankegången ”om jag bara hade…” slår oss ständigt rakt i ansiktet och vi blir svagare och svagare och svagare, tills vi inte har någon egen åsikt. Vi ger vår Herre all makt och han fortsätter att njuta av att sprida sin maliciösa säd.

Revolt är inget alternativ, då ingen i själva verket träffar vår Herre och således är det omöjligt att avsätta honom. Och vad gör det för nytta att avsätta en allsmäktig man?

Allt vi kan göra är att acceptera att våra förfäder har satt oss i en förfärlig sits genom att underkasta sej en så potentiellt ond varelse som vår Herre.

idiotsäker idiotisk säkerhet

när du insåg att världen snurrade runt ditt finger
förändrades egentligen inte särskilt mycket

du bodde fortfarande kvar i din skit
ingen förbarmade sej fortfarande över dina spruckna läppar
dina segdragna historier var det ändå ingen som ville höra på

det liv du låtit bli att hänga upp i sidenband
klarar du dej helt enkelt utan, om du skulle försöka
men du klarar inte av det då tagit på dej, och ger upp

fyrtiotusen uppgifter och åtaganden som ständigt örfilar dej

du trasslar in dej i dessa förbannade nystan
och har ingen som helst aning om hur du ska ta dej loss

vinden låter bli att vända och du låter bli att vända andra kinden till

allt du egentligen vill och begär, är hopplöst avlägset
hjälpen du ber om hånflinar överlägset och vänder näsan i vädret
och hjälpen du får är meningslöst verkningslös och naiv

sen du insåg att ditt finger snurrar runt världen
får du alla att göra precis tvärtemot vad du vill
ett idiotsäkert system, som suger energi och tröttar ut dina fötter

ett idiotsäkert system, som tar så mycket mer än det ger