Verde, Vilde, Vilse, Vals

En kavalkad av varma, trevliga känslor
väller upp inom dig som om vore ditt inre en avskjutningsramp för livets egna fyrverkeripjäser, fyllda till bredden med välbefinnande.
Vimmelkantig av din nyfunna lycka ramlar och raglar du
gata upp och gata ner.
Dina vänliga medmänniskors föraktfullt sura miner ser, ur ditt perspektiv, ut som stora, breda leenden
där du går, på händer.

Du ler tillbaka.

Någon ropar något efter dig men meningen dränks ut i det kollossala dån från krevaderna, uppstigandes från det kanonbatteri av salighet som skjuter salut i ditt sinne, en salut till livets härlighet. Smällande och dunkandes mot din själs trumhinnor driver lyckans symfoniska kakofoni dig vidare på din färd i den ljuvliga tillvaro du så nyligen upptäckt och lärt dig älska.
Älska så högt och så djupt, för vad finns väl övrigt att älska än livet självt?
vrålar du ut över den täta folkmassan, upprymd, uppfylld, upphöjd till oigenkännlighet som du är.

Hade du frågat någon annan
så hade de förmodligen sagt att stenen träffade dig hårt,
rakt i tinningen. Men det gör du inte, det bryr du dig inte om.
För du sitter redan på alla svaren. Stenen var som en smekning för din kind, en varm sommarvind som svepte över ditt anlete och satte ditt avtryck i luftens föränderliga massa. Ett ynka stenkast bekommer dig inte.
Du ser runt om dig en fantastisk värld av intryck som aldrig kan insupas nog, färger som aldrig kan upplevas tillräckligt. Två blåklädda män närmar sig bestämt och du bjuder in dem i din glädljedans, virvlandes mot dem i harmoni med din omgivning och med en övertygelse om din kosmiska förståelse.
Då batongen träffar dig i nacken snurrar din värld till och du fascineras i din lycka över detta nya intryck. Marken rycker närmare och du känner jorden med sin energi komma mot dig.

Du blundar och njuter.

När sensationen av mänsklig närhet sveper över dig från det knä som pressas mot din korsrygg och de händer som fast greppar dina armar och drar dem bakåt, utbrister du i ett hjärtligt skratt, fyllt till bredden av den lycka och fullständighet du upplever.
Medan handfängslet klickande smiter åt runt dina handleder ekar ditt skratt mellan byggnadernas kalla fasader och skallar ihåligt, tomt och kyligt i dina åskådares hjärtan

men för dig

låter det som fågelsång

sällskap

genast
omedelbart
kryper känslan på dig

”jag är här nu.”
”hmm…? jasså, det är du…
”ja, jag är här nu.”
”jo, jag känner det. är det redan dags?”
”ja, det är därför jag är här nu.”
”åh.”

så sitter du en stund, ensam i sällskap av känslan.

”är det dags nu genast? omedelbart?”
”ja, tiden har kommit.”
”åh.”

så sitter du så en stund: ensam i sällskap av känslan

Statistik

Återigen staplar statistiken upp sig i våra ansikten och gnider in sin självbelåtna stank i våra högfärdiga miner:
Tusentals fattiga löper varje år villigt risken att under tåghjul få sina lemmar avkapade mot räls i desperata försök att ta sig in i USA (lyckans och välståndets högborg), från angränsande Mexico, via rullande godståg.

Tusentals människor försöker varje år ta sig från Marocko till Europas södra kust på fallfärdiga, provisoriska båtar och flottar, alla till bredden fyllda med desperata och hoppfulla individer, alla medvetna om den kalkylerade risk de löper av drunkning, kvävning eller svält och uttorkning.

Varje år lämnar otroliga mängder människor sina hem, sina nära och kära och sina länder, inte för att det känns som en kul grej utan för att de känner det som en nödvändighet, en nödvändig uppoffring, för att komma dit där vi bor.
De söker något som de med, all önskvärd tydlighet, är övertygade om att vi besitter.

Statistiken visar klart och tydligt att vi har missat något.

Vad är det vi har som vi själva inte ser?
Vad är det i vår västvärld
som en ugandian vet att uppskatta men inte vi?
Det enkla svaret är nog i de flestas ögon pengar.
Det vet vi dock att uppskatta.
Och frågan kvarstår:
Vad har vi missat?

Vad är det som får en luspank eritrean att vara övertygad om att finna lyckan i ett samhälle och system där vi, som format systemet efter våra specifika behov, levt under så långt tid men ändå lyckas så dåligt med samma sökande som nämnda eritrean genomför?

Hur kan vi, invånare av detta system, motivera ens den minsta lilla avvikelse från det som så många är villiga att offra så mycket för att komma åt? Hur motiverar vi något annat än utnyttjandet av den väg som finns lagd för oss mot en stabil och säker framtid där ingen nöd kommer gå på oss?

För trygghet är det mål som människor världen över delar. Trygghet och en säker framtid. Något hela världen verkar söka och eftertrakta.
Alla utom vi.

Som redan har det.