Klarhet

Du vaknade en morgon
med en känsla av
att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter,
ja,
större än du någonsin skulle kunna komma ihåg.

Du vaknade med en aning om att vattnen i ditt inre stannat upp i sitt skvalpande och numera, från sin spegelblanka yta, reflekterade natthimlen som kretsade sakta över det hav du besitter.
För någon så van att slå upp sina ögon till ackompanjemanget av ovetandets och förvirringens brusande kör ter sig detta nya fenomen dig ganska otrevligt.

Du skakar hårt på ditt huvud för att sätta vattnen i rörelse igen.

Allt du ger dig själv är en lättare nackspärr som du vet att du måste få bort med något receptfritt senare på dagen.
Vattenytan ligger kvar i sin blankhet, klarhet och hånfulla lugnt, ett lugn som talar om det som du alltid vetat,
alltid kommer veta,
och aldrig har vetat.

Du vaknade en morgon
med en känsla av att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter.

En morgon
vaknade
du.