"Välkommen in i din stubbe!" eller "Bienvenido al casa del emigrante!"

Så tyst är jorden i Juletid, Sankta Lucia och ära vare Gud i höjden.
Låt oss alla älska varandra, visa att vi bryr oss och att ingen vän är möjlig att ersätta.
Låt oss åt det gamla binda vackra kransar, förlåta och skänka pengar till hedniska hottentottar i land där vi aldrig skulle sätta vår fot om det så inte vore för att någon kom på den briljanta idén att flytta vårt land dit.
Inte hela förstås, så stark är inte ens en påtänd Bamse, med en del. En bit lagom stor för att vi ska slippa se den stank, smuts och sörja som innebär det land som råkar ha ett klimat något mer attraktivt och bra för fåfängan än vårt eget.

Någon kom på den briljanta idén att lägga en parkett av hemma (oljat och slipbart en och en halv centimeter) över den smutsiga kultur som stör utsikten för de finare folken som, utan tvekan, bättre behöver sin plats i främmande land bättre än de som levt där hela sina liv och aldrig lärt sig uppskatta det de har.
Rasförtryck? Vad säger du människa?!
Självklart får alla gå på vår parkett!
Se bara till att tvätta fötterna först.
Vänta lite, du missade lite kulturgegga precis där mellan tårna.
Så ja! Välkommen in! Du är snäll och låter bli stereon va?

Ja, låt oss förlåta! Låt oss älska som aldrig förr och låt oss frodas i andlighet och låtom oss fylla våra hjärtan med de ideal och värderingar som verkligen betyder något! SUBSTANS FÖR BÖVELEN!
Men bara en gång om året.
Sen får det räcka.
Såja gott folk! Showen är slut! Tack för att ni kom! Marknadskrafterna hälsar er välkomna tillbaka nästa år!

Folket strilar ut ur sin dimma av kärlek, blinkar lite nyvaket med ögonen och ser: men oj!
Det finns ju en hel värld där ute! Kolla här! Lycka i en burk med läppglans. Så praktiskt!
Ner går vi i källare dignande av ting som lovar oss den lycka vi en gång kände smak av. Den där flyktiga tiden, en gång om året.
En smak av...
Ja, vad var det nu igen?..
En smak av... Choklad! Det måste ha varit choklad! Titta! Vilket sammaträffande! Choklad till extrapris!

Framåt lunkar vi. Taktfast. Framåt men runt runt. Trötta, slitna och övergödda.
Övergödda av den smak vi misstog för lycka men mer än allt annat övergödda av den röst som berättar för oss vad lycka är. En gång om året får vi lukta på glöggen, knäcka en pepparkaka.

Får du tre bitar får du önska dig evig lycka. De hjärtformade är lättast att knäcka jämnt.

Hoppande framför oss finns den rangliga skepnaden som med en väldoftande kittel Chanel No5 lockar oss genom naturens stinkande öken och in i stadens rena värld.
Men snälla du! Är du allergiker? Det är bara att vänja sig! Det där med naturliga grejer, det är såååååå igår! Hahaha! Vem behöver naturen egentligen? Vi står ju över sånt nu förstår du!
Säger skepnaden

och ger oss stadens nycklar.

Så låt oss älska!
Jag skulle faktiskt vilja bjuda på lite kärlek nu med detsamma.

Tycker du om ljus eller mörk? Jag har med apelsinrippel med... Den ska ligga här nånstans...

/Karl