Allteftersom, tänker du
Allteftersom världen förändras, och du i takt med den, kommer världen, och du likväl, bli bättre
tänker du, sittandes stilla i din syrénberså.
Allteftersom tyngden av verkligheten gör sig påmind tänker du att så nog är fallet.
Att verkligheten allteftersom blir tyngre.
Allteftersom din tillbakalutade ställning i vilstolen blir alltmer obekväm och träsmaken börjar infinna sig tänker du att så nog är fallet.
Att verkligheten allteftersom blir ganska obekväm.
Du reser på dig och tar några steg, böjer några gånger på knäna för att få igång ditt cirkulationssystem, få tillbaka känsel i fötterna så att du känner marken du går på. Du gör några av de där sakerna du redan gjort, låter dem återkomma och etablera sig på nytt för att vara säker på att du är tillbaka i ditt cirkulationssystem.
Du känner hur händelser och handlingar kommer tillbaka, välbekanta eftersom de redan inträffat många gånger tidigare. Marken du står på känns återigen under dina fötter.
Med några lätta böj på dina mentala knän försäkrar du dig om att vara på rätt spår
runt i ditt cirkulationssystem.
Monday, March 24, 2008
Sunday, March 02, 2008
Keeping up Appearances
En sista snabb blick slängs på spegeln för att försäkra dig om att masken sitter rakt och du är redo att möta världen.
I det socialas egna koreografi beger du dig ut på gatorna. Du möter masker, du möter steg, rörelser, alla väl repeterade och memorerade av individer, numera omöjliga att skilja från varandra.
Med din blick fixerad någonstans i fjärran anstränger du dig för att insupa den lilla del av de myllrande individerna du kan utan att röja din, i den sociala koreografins ögon, ganska skamliga handling. Nyfikenheten och suget efter mänsklig kontakt får dig att med minsta möjliga medel söka utläsa något ur ögonen på människorna du möter, ögonen, den enda del som masken inte täcker.
De intrycken sparar du till senare, de lägger du på minnet för att använda när du är kan.
Dina steg leder dig dit där de serverar drycker av alla de slag.
Där, runt ett långt bord står maskbeklädda människor och utbrister i väl repeterade utlåtanden.
”Fantastiskt!”
”Vilken ljuvlig brygd!”
”Sannerligen en välsmakande dryck!”
exklamerar de där de står.
Du införskaffar även du en dryck, så som sig bör, och för den till dina läppar. Aromen får insidan av din mun att kännas smutsig och den bittra, vämjeliga osmak som uppstår tvingar dig att motstå viljan att spruta ut hela klunkens motbjudande inehåll genom maskens mun. Med en plågad grimas, osynlig för omvärlden, sväljer du ner drycken och utbrister med stadig stämma, så som du lärt dig:
”Vilken underbar smak!”
Ingen tar notis om dig men du känner dig nu tryggare i vetskapen om att ha handlat rätt och det i de övriga drickarnas åsyn.
Så står du kvar och lovordar den fruktansvärda dekokt du införskaffat medan du alltmer försöker läsa i dina omgivandes ögon deras identitet. Allteftersom du anar att din strävan märks utbrister du saker så som:
”Mumma!”
eller
”Vilken smaksensation!”
för att upprätthålla din plats i koreografin.
När du så har stått där under en tid och samlat intryck, de förbjudna intrycken av människors inre, beger du dig bort från bordet och ut på stadens gator igen.
Du passerar en tidningskiosk och läser lite halvhjärtat, som sig bör, löpsedlarna.
Det står om en man som tog av sig masken, som dansade på stadens gator och inbjöd människor att göra honom sällskap i sin dans.
Det krävdes tydligen två poliser för att föra bort honom i handfängsel.
En liten flamma av upproriskhet tänds i ditt bröst då du läser texten, en liten eld som talar om frihet att se och visa, visa världen vem du är. Den kväver du fort, men behåller minnet av den. Det sparar du till senare.
När du så efter en dags vandrande på staden, en dags liv, kommer hem till din vrå drar du ner alla persienner och rullar ner alla rullgardiner. Du tar försiktigt av dig masken och lägger den på sin sidenkudde bredvid sängen och ser över den för att försäkra dig om att inget har hänt den, att den på något sätt skulle avvika.
Så gör du dina kvällsbestyr och ser på ditt eget ansikte i spegeln med någon slags skräckblandad förtjusning.
När du lagt dig tillrätta i din säng plockar du fram minnena från dagen. Du minns ögonen du sett och låter din understimulerade fantasi vandra fritt. Du tänker dig varifrån ögonens bärare kommer, vilka de är och den allra mest svindlande tanken. Den om vad de känner.
Du frossar för en stund i föreställningen om av att någon gång få veta dessa saker, försjunker i tankarna tills du somnar,
somnar och drömmer om att få se ett leende.
I det socialas egna koreografi beger du dig ut på gatorna. Du möter masker, du möter steg, rörelser, alla väl repeterade och memorerade av individer, numera omöjliga att skilja från varandra.
Med din blick fixerad någonstans i fjärran anstränger du dig för att insupa den lilla del av de myllrande individerna du kan utan att röja din, i den sociala koreografins ögon, ganska skamliga handling. Nyfikenheten och suget efter mänsklig kontakt får dig att med minsta möjliga medel söka utläsa något ur ögonen på människorna du möter, ögonen, den enda del som masken inte täcker.
De intrycken sparar du till senare, de lägger du på minnet för att använda när du är kan.
Dina steg leder dig dit där de serverar drycker av alla de slag.
Där, runt ett långt bord står maskbeklädda människor och utbrister i väl repeterade utlåtanden.
”Fantastiskt!”
”Vilken ljuvlig brygd!”
”Sannerligen en välsmakande dryck!”
exklamerar de där de står.
Du införskaffar även du en dryck, så som sig bör, och för den till dina läppar. Aromen får insidan av din mun att kännas smutsig och den bittra, vämjeliga osmak som uppstår tvingar dig att motstå viljan att spruta ut hela klunkens motbjudande inehåll genom maskens mun. Med en plågad grimas, osynlig för omvärlden, sväljer du ner drycken och utbrister med stadig stämma, så som du lärt dig:
”Vilken underbar smak!”
Ingen tar notis om dig men du känner dig nu tryggare i vetskapen om att ha handlat rätt och det i de övriga drickarnas åsyn.
Så står du kvar och lovordar den fruktansvärda dekokt du införskaffat medan du alltmer försöker läsa i dina omgivandes ögon deras identitet. Allteftersom du anar att din strävan märks utbrister du saker så som:
”Mumma!”
eller
”Vilken smaksensation!”
för att upprätthålla din plats i koreografin.
När du så har stått där under en tid och samlat intryck, de förbjudna intrycken av människors inre, beger du dig bort från bordet och ut på stadens gator igen.
Du passerar en tidningskiosk och läser lite halvhjärtat, som sig bör, löpsedlarna.
Det står om en man som tog av sig masken, som dansade på stadens gator och inbjöd människor att göra honom sällskap i sin dans.
Det krävdes tydligen två poliser för att föra bort honom i handfängsel.
En liten flamma av upproriskhet tänds i ditt bröst då du läser texten, en liten eld som talar om frihet att se och visa, visa världen vem du är. Den kväver du fort, men behåller minnet av den. Det sparar du till senare.
När du så efter en dags vandrande på staden, en dags liv, kommer hem till din vrå drar du ner alla persienner och rullar ner alla rullgardiner. Du tar försiktigt av dig masken och lägger den på sin sidenkudde bredvid sängen och ser över den för att försäkra dig om att inget har hänt den, att den på något sätt skulle avvika.
Så gör du dina kvällsbestyr och ser på ditt eget ansikte i spegeln med någon slags skräckblandad förtjusning.
När du lagt dig tillrätta i din säng plockar du fram minnena från dagen. Du minns ögonen du sett och låter din understimulerade fantasi vandra fritt. Du tänker dig varifrån ögonens bärare kommer, vilka de är och den allra mest svindlande tanken. Den om vad de känner.
Du frossar för en stund i föreställningen om av att någon gång få veta dessa saker, försjunker i tankarna tills du somnar,
somnar och drömmer om att få se ett leende.
Subscribe to:
Posts (Atom)