"Något Sällskapligt tack, Mr. Bartender!"

Jag har ett dåligt samvete.
Jag vet inte vad han heter, vem han är eller var han kommer ifrån.
Varje helg är han där. Sittandes. Jag är ute och gör stan med mina vänner, är cool, med mitt gäng polare. Jag finns, för jag har ett sammanhang.

Mitt dåliga samvete, han är som utskuren ur resten av rummet. Ingen verkar märka honom. Utom jag. Jag ser honom. Fast jag inte vill. Han representerar den ultimata skräcken för mig, det sista jag, eller någon annan för den delen, vill uppleva.
Han är ensam.

Som en påminnelse om mitt hyckleri, som min personliga version av Ebeneezer Scrooges tre spöken är han min påminnelse om det som har varit, det som är och det som komma skall.
Helg in och helg ut.

Varje gång jag lyckats döva den kyliga känslan av avstånd till andra människor ser jag honom och jag slits ur min fåniga idyll och blir påmind om verkligheten. Skräcken som fyller mig när jag känner ensamhetens närvaro är som blytyngder i alla mina celler. Jag blir påmind om att många människor upplever samma ensamhet.

En idé om att jag kan vara en av dem pockar irriterande i mitt undermedvetna.

Ensamhet i dess mest uppenbara form.
Är det som får mig att skämmas. Mitt dåliga samvete begår det yttersta brottet.
Han är ensam där andra kan se. Försiktig, ovillig att trampa någon på tårna, ständigt småleende och med konversationens ständiga nyckel i handen.
Men han hittar inte låset.

Han letar efter något. Kanske är det lycka. Kanske är det bara en vänlig själ som kan ge honom nog mycket uppmärksamhet för att han ska kunna sluta tvivla på sin egen existens.

Ensamma människor, JAG HATAR ER!

Jag hatar er för det ni påminner mig om. Jag hatar er för er ensamhet, ensamheten som alla skyr som pesten och som gnager på samvetet hos alla som ser men inte vill se
och vad är det då som hindrar mig från att göra någonting åt saken? Vad är det som hindrar mig från att visa mitt dåliga samvete en del av vägen till umgängets lås?

Ingenting.
Ingenting annat än ett mänskligt psyke. Mitt psyke. Och alla andras.
För det vi inte ser, det vet vi ju inte om.
Och det vi inte vet, det mår vi ju heller inte dåligt av.
Men vi vet.
Och vi mår dåligt.
För i oss bor en ständig rädsla för att det en dag kan vara vi som sitter där och inte vet hur man börjar ett samtal med någon. I oss bor en vetskap om att en dag kommer det vara så.

Men om ingen annan vet att vi vet att vi mår dåligt av något vi helst inte vet att vi vet så att vi kan slippa må dåligt av det, eftersom det då inte är något vi vet, då borde väl problemet vara löst? Om vi alla går runt och förnekar en av våra största rädslor i livet, ett av våra största behov, då mår vi väl bra?

För ingen är väl rädd för att vara ensam?
Du där! Ja, jag pratar med dig! Skaffa dig ett liv! Man skäms ju för dig som du går runt och "behöver" andra människor! Skaffa dig en hobby! Fyll din kalender! Ha så lite tid över till andra människor som möjligt! Såååå ja! Nu börjar det likna nåt! Med så många möten i din kalender kan du ju bara inte vara ensam.

Och i mig finns hatet och maktlösheten inför ensamheten, en produkt av min samtid.

Mina damer och herrar, jag ger er: ert Undermedvetna!


/Karl