"Välkommen in i din stubbe!" eller "Bienvenido al casa del emigrante!"

Så tyst är jorden i Juletid, Sankta Lucia och ära vare Gud i höjden.
Låt oss alla älska varandra, visa att vi bryr oss och att ingen vän är möjlig att ersätta.
Låt oss åt det gamla binda vackra kransar, förlåta och skänka pengar till hedniska hottentottar i land där vi aldrig skulle sätta vår fot om det så inte vore för att någon kom på den briljanta idén att flytta vårt land dit.
Inte hela förstås, så stark är inte ens en påtänd Bamse, med en del. En bit lagom stor för att vi ska slippa se den stank, smuts och sörja som innebär det land som råkar ha ett klimat något mer attraktivt och bra för fåfängan än vårt eget.

Någon kom på den briljanta idén att lägga en parkett av hemma (oljat och slipbart en och en halv centimeter) över den smutsiga kultur som stör utsikten för de finare folken som, utan tvekan, bättre behöver sin plats i främmande land bättre än de som levt där hela sina liv och aldrig lärt sig uppskatta det de har.
Rasförtryck? Vad säger du människa?!
Självklart får alla gå på vår parkett!
Se bara till att tvätta fötterna först.
Vänta lite, du missade lite kulturgegga precis där mellan tårna.
Så ja! Välkommen in! Du är snäll och låter bli stereon va?

Ja, låt oss förlåta! Låt oss älska som aldrig förr och låt oss frodas i andlighet och låtom oss fylla våra hjärtan med de ideal och värderingar som verkligen betyder något! SUBSTANS FÖR BÖVELEN!
Men bara en gång om året.
Sen får det räcka.
Såja gott folk! Showen är slut! Tack för att ni kom! Marknadskrafterna hälsar er välkomna tillbaka nästa år!

Folket strilar ut ur sin dimma av kärlek, blinkar lite nyvaket med ögonen och ser: men oj!
Det finns ju en hel värld där ute! Kolla här! Lycka i en burk med läppglans. Så praktiskt!
Ner går vi i källare dignande av ting som lovar oss den lycka vi en gång kände smak av. Den där flyktiga tiden, en gång om året.
En smak av...
Ja, vad var det nu igen?..
En smak av... Choklad! Det måste ha varit choklad! Titta! Vilket sammaträffande! Choklad till extrapris!

Framåt lunkar vi. Taktfast. Framåt men runt runt. Trötta, slitna och övergödda.
Övergödda av den smak vi misstog för lycka men mer än allt annat övergödda av den röst som berättar för oss vad lycka är. En gång om året får vi lukta på glöggen, knäcka en pepparkaka.

Får du tre bitar får du önska dig evig lycka. De hjärtformade är lättast att knäcka jämnt.

Hoppande framför oss finns den rangliga skepnaden som med en väldoftande kittel Chanel No5 lockar oss genom naturens stinkande öken och in i stadens rena värld.
Men snälla du! Är du allergiker? Det är bara att vänja sig! Det där med naturliga grejer, det är såååååå igår! Hahaha! Vem behöver naturen egentligen? Vi står ju över sånt nu förstår du!
Säger skepnaden

och ger oss stadens nycklar.

Så låt oss älska!
Jag skulle faktiskt vilja bjuda på lite kärlek nu med detsamma.

Tycker du om ljus eller mörk? Jag har med apelsinrippel med... Den ska ligga här nånstans...

/Karl

En nygammal röst

Bloggen tjugofyranollett har nu upphört vara en idé om en kollektiv blogg och nu faktiskt blivit det!

Mitt namn är Karl.
Jag har för avsikt att skriva.
Jag har också för avsikt att känna mig lite stolt över att skriva just här.
Peace

/Karl

I don't like the blogg, but the blogg likes me.

Vi återkommer till det där gamla kända fyrfärgskomplexet. Teveapparaten visar något som borde vara ett ansikte, men då du som barn råkade ut för en otäck olycka involverande en limtub och två skarpa förstoringsglas och råkade få +200 på din synförmåga, är allt du ser i rött och blått och grönt och gult. Prickarna pratar om ekvationer så komplicerade att du börjar må dåligt. Du sitter där med din mattebok, och trots att lärarna säger att du är duktig och ska få ett stadigt VG så räcker det ändå inte. De små färgade plupparna i din teve kommer alltid vara snäppet bättre.
De visar hur du borde vara; utseendemässigt och åsiktsmässigt och familjelivsmässigt.
Valet och kvalet är bara i huruvida du borde lita mest på father Camden i Sjunde Himlen eller på allas vår ny-anarkismens stamfader Tyler Durden.
När Fredryk Phox får sina femton minuter i rutan, och det kommer hända förr eller senare, så kommer du tro att livet går ut på att sitta hemma i ditt vardagsrum och försöka vara rolig med hjälp av din webkamera.
Coca Cola borde man dricka, för det är gott, men det är bara okej om man har minst åtta magrutor och perfekt kolesterolvärde. Du ska vara jätteintelligent och kunna allt. Vem var nu den trettiosjunde presidenten? Det var inte Donald Trump i alla fall. Men varför inte? Han är ju åtminstonde sjukligt rik, och torde av den anledningen allena duga som förebildsmaterial.
Men vadå, har du fjolårets modell? Det är fan inte okej.

/calle

Faller på alla förr eller senare.

Precis som livet självt i egen hög person är även den något mer ytliga tillvaron vi åtnjuter här nere på jorden helt och hållet odefinierbart. Toalettstolar, cigaretter, bilar och hamburgare; vi lever, varenda en, i samma dansant glada kompostlåda och vi är ganska glada över att det är så.
Spika i en spik till i väggen och kontemplera lite över huruvida den gröna saxen föddes utanför Gladsaxe eller inte, eller undra lite om Saddam Hussein faktiskt hade en stylist med en KY-utbildning i hårologi tillägnad enbart sitt skägg.
Undervattenshat och löv på träden som vet att de kommer brytas ner och bli bruna så fort solen smiter undan för att partaja med Hinduisterna runt ekvatorn som åtnjuter minoritetsbeskydd från FN.

Allting är en strid ström impulser som (nu tänkte jag säga något i stil med; "som tar slut när vi dör", fast det är inte sant) aldrig tar slut. Ändå envisas jag med att bli irriterad på mig själv för att jag inte lyckas skriva om något sammanhängande och vettigt. Vad det nu innebär.
Jag vill så gärna göra sken av att vara en människa som gillar att tänka efter, men som inte bara kan tänka, utan som även kan dra slutsatser som kan komma andra till gagn.
Den där känslan av att säga något som påverkar någon annan än en själv.
Vad tycker du? Hur tänker du?
Med en fjärrkontroll inställd på frekvensen i min hjärna kunde jag ändra min intelligensnivå till en styrka jag själv ansåg lämplig för uppgiften som förelåg. Jag kunde vara smart här och korkad när jag låg i badkaret. Om jag nu någonsin gjorde det.
När jag hade lust kunde jag skriva ner smarta saker, för att sedan skruva ner min hjärnvolym lite och med ett riktigt korkat fånleende värdigt ett får se på när andra hörde och häpnade över mina ord. Som en profet i modern tappning med kameramobil och allt.

UNF står fast vid sina åsikter, en av dessa varandes en strikt policy för en icke-rökar livsstil.
Jesus skulle aldrig röka en cigarett, påstår de, men oppositionens officiella talesman vill även han göra sin röst hörd och säger i en exklusiv intervju med TT att; "Tåren som rinner nerför Jesu kind när han hänger på korset indikerar att vår herre och frälsare är upprörd över något. Arkeologer och likaså teologer från en mängd fristående organisationer står i enade led bakom den s. k. 'nikosyntesteorin': Jesus grät därför att han inte kunde tända sin cigg med händerna fastspikade".

Livets orättvisor är ständigt närvarande i det vardagliga livet, men att försöka sätta ord på tillvarons baksidor är otroligt svårt om man är livrädd för att verka pretentiös.
Jag jobbar på det.
I'M RICK JAMES, BITCH!

/calle