En kavalkad av varma, trevliga känslor
väller upp inom dig som om vore ditt inre en avskjutningsramp för livets egna fyrverkeripjäser, fyllda till bredden med välbefinnande.
Vimmelkantig av din nyfunna lycka ramlar och raglar du
gata upp och gata ner.
Dina vänliga medmänniskors föraktfullt sura miner ser, ur ditt perspektiv, ut som stora, breda leenden
där du går, på händer.
Du ler tillbaka.
Någon ropar något efter dig men meningen dränks ut i det kollossala dån från krevaderna, uppstigandes från det kanonbatteri av salighet som skjuter salut i ditt sinne, en salut till livets härlighet. Smällande och dunkandes mot din själs trumhinnor driver lyckans symfoniska kakofoni dig vidare på din färd i den ljuvliga tillvaro du så nyligen upptäckt och lärt dig älska.
Älska så högt och så djupt, för vad finns väl övrigt att älska än livet självt?
vrålar du ut över den täta folkmassan, upprymd, uppfylld, upphöjd till oigenkännlighet som du är.
Hade du frågat någon annan
så hade de förmodligen sagt att stenen träffade dig hårt,
rakt i tinningen. Men det gör du inte, det bryr du dig inte om.
För du sitter redan på alla svaren. Stenen var som en smekning för din kind, en varm sommarvind som svepte över ditt anlete och satte ditt avtryck i luftens föränderliga massa. Ett ynka stenkast bekommer dig inte.
Du ser runt om dig en fantastisk värld av intryck som aldrig kan insupas nog, färger som aldrig kan upplevas tillräckligt. Två blåklädda män närmar sig bestämt och du bjuder in dem i din glädljedans, virvlandes mot dem i harmoni med din omgivning och med en övertygelse om din kosmiska förståelse.
Då batongen träffar dig i nacken snurrar din värld till och du fascineras i din lycka över detta nya intryck. Marken rycker närmare och du känner jorden med sin energi komma mot dig.
Du blundar och njuter.
När sensationen av mänsklig närhet sveper över dig från det knä som pressas mot din korsrygg och de händer som fast greppar dina armar och drar dem bakåt, utbrister du i ett hjärtligt skratt, fyllt till bredden av den lycka och fullständighet du upplever.
Medan handfängslet klickande smiter åt runt dina handleder ekar ditt skratt mellan byggnadernas kalla fasader och skallar ihåligt, tomt och kyligt i dina åskådares hjärtan
men för dig
låter det som fågelsång
Friday, January 25, 2008
sällskap
genast
omedelbart
kryper känslan på dig
”jag är här nu.”
”hmm…? jasså, det är du…
”ja, jag är här nu.”
”jo, jag känner det. är det redan dags?”
”ja, det är därför jag är här nu.”
”åh.”
så sitter du en stund, ensam i sällskap av känslan.
”är det dags nu genast? omedelbart?”
”ja, tiden har kommit.”
”åh.”
så sitter du så en stund: ensam i sällskap av känslan
omedelbart
kryper känslan på dig
”jag är här nu.”
”hmm…? jasså, det är du…
”ja, jag är här nu.”
”jo, jag känner det. är det redan dags?”
”ja, det är därför jag är här nu.”
”åh.”
så sitter du en stund, ensam i sällskap av känslan.
”är det dags nu genast? omedelbart?”
”ja, tiden har kommit.”
”åh.”
så sitter du så en stund: ensam i sällskap av känslan
Wednesday, January 09, 2008
Statistik
Återigen staplar statistiken upp sig i våra ansikten och gnider in sin självbelåtna stank i våra högfärdiga miner:
Tusentals fattiga löper varje år villigt risken att under tåghjul få sina lemmar avkapade mot räls i desperata försök att ta sig in i USA (lyckans och välståndets högborg), från angränsande Mexico, via rullande godståg.
Tusentals människor försöker varje år ta sig från Marocko till Europas södra kust på fallfärdiga, provisoriska båtar och flottar, alla till bredden fyllda med desperata och hoppfulla individer, alla medvetna om den kalkylerade risk de löper av drunkning, kvävning eller svält och uttorkning.
Varje år lämnar otroliga mängder människor sina hem, sina nära och kära och sina länder, inte för att det känns som en kul grej utan för att de känner det som en nödvändighet, en nödvändig uppoffring, för att komma dit där vi bor.
De söker något som de med, all önskvärd tydlighet, är övertygade om att vi besitter.
Statistiken visar klart och tydligt att vi har missat något.
Vad är det vi har som vi själva inte ser?
Vad är det i vår västvärld
som en ugandian vet att uppskatta men inte vi?
Det enkla svaret är nog i de flestas ögon pengar.
Det vet vi dock att uppskatta.
Och frågan kvarstår:
Vad har vi missat?
Vad är det som får en luspank eritrean att vara övertygad om att finna lyckan i ett samhälle och system där vi, som format systemet efter våra specifika behov, levt under så långt tid men ändå lyckas så dåligt med samma sökande som nämnda eritrean genomför?
Hur kan vi, invånare av detta system, motivera ens den minsta lilla avvikelse från det som så många är villiga att offra så mycket för att komma åt? Hur motiverar vi något annat än utnyttjandet av den väg som finns lagd för oss mot en stabil och säker framtid där ingen nöd kommer gå på oss?
För trygghet är det mål som människor världen över delar. Trygghet och en säker framtid. Något hela världen verkar söka och eftertrakta.
Alla utom vi.
Som redan har det.
Tusentals fattiga löper varje år villigt risken att under tåghjul få sina lemmar avkapade mot räls i desperata försök att ta sig in i USA (lyckans och välståndets högborg), från angränsande Mexico, via rullande godståg.
Tusentals människor försöker varje år ta sig från Marocko till Europas södra kust på fallfärdiga, provisoriska båtar och flottar, alla till bredden fyllda med desperata och hoppfulla individer, alla medvetna om den kalkylerade risk de löper av drunkning, kvävning eller svält och uttorkning.
Varje år lämnar otroliga mängder människor sina hem, sina nära och kära och sina länder, inte för att det känns som en kul grej utan för att de känner det som en nödvändighet, en nödvändig uppoffring, för att komma dit där vi bor.
De söker något som de med, all önskvärd tydlighet, är övertygade om att vi besitter.
Statistiken visar klart och tydligt att vi har missat något.
Vad är det vi har som vi själva inte ser?
Vad är det i vår västvärld
som en ugandian vet att uppskatta men inte vi?
Det enkla svaret är nog i de flestas ögon pengar.
Det vet vi dock att uppskatta.
Och frågan kvarstår:
Vad har vi missat?
Vad är det som får en luspank eritrean att vara övertygad om att finna lyckan i ett samhälle och system där vi, som format systemet efter våra specifika behov, levt under så långt tid men ändå lyckas så dåligt med samma sökande som nämnda eritrean genomför?
Hur kan vi, invånare av detta system, motivera ens den minsta lilla avvikelse från det som så många är villiga att offra så mycket för att komma åt? Hur motiverar vi något annat än utnyttjandet av den väg som finns lagd för oss mot en stabil och säker framtid där ingen nöd kommer gå på oss?
För trygghet är det mål som människor världen över delar. Trygghet och en säker framtid. Något hela världen verkar söka och eftertrakta.
Alla utom vi.
Som redan har det.
Saturday, December 15, 2007
Vädjan
"Enligt genévekonventionen är det mot alla moraliska principer och all god smak.
Ja, rentav förfärligt är det.
Jag talar självfallet om hur situationen förhåller sig.
Ett så förkastligt fenomen finnes förövrigt falla till föga för fumliga fattiglappar, förfärligt fostrade, flatulent florerande sin förkärlek för flaskan.
Min personliga åsikt är att situationen borde rådas bot på genom tillsättandet av en kommission. Man skulle därigenom kunna komma åt roten på problemet.
Jag talar självfallet om samma företeelse som tidigare.
Beslutsamhet är av vikt, mina vänner!
Enligt protokollpunkt 8, paragraf 35, är situationen fullkomlig ohållbar och borde inte upprätthållas en minut längre. Nej, rätt ska vara rätt! För att få en dräglig tillvaro måste vi iverksätta det regelverk våra barn så tålmodigt format under århundraden. Bestämmelser är till för att följas, sannerligen!
Hör mig, mina vänner, när jag förmedlar att det är av största vikt att tidiagarenämnda sitations förhållande ändras,
denna situation av förkastlig natur, både gällande alla moraliska principer och all god smak."
Ja, rentav förfärligt är det.
Jag talar självfallet om hur situationen förhåller sig.
Ett så förkastligt fenomen finnes förövrigt falla till föga för fumliga fattiglappar, förfärligt fostrade, flatulent florerande sin förkärlek för flaskan.
Min personliga åsikt är att situationen borde rådas bot på genom tillsättandet av en kommission. Man skulle därigenom kunna komma åt roten på problemet.
Jag talar självfallet om samma företeelse som tidigare.
Beslutsamhet är av vikt, mina vänner!
Enligt protokollpunkt 8, paragraf 35, är situationen fullkomlig ohållbar och borde inte upprätthållas en minut längre. Nej, rätt ska vara rätt! För att få en dräglig tillvaro måste vi iverksätta det regelverk våra barn så tålmodigt format under århundraden. Bestämmelser är till för att följas, sannerligen!
Hör mig, mina vänner, när jag förmedlar att det är av största vikt att tidiagarenämnda sitations förhållande ändras,
denna situation av förkastlig natur, både gällande alla moraliska principer och all god smak."
Klarhet
Du vaknade en morgon
med en känsla av
att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter,
ja,
större än du någonsin skulle kunna komma ihåg.
Du vaknade med en aning om att vattnen i ditt inre stannat upp i sitt skvalpande och numera, från sin spegelblanka yta, reflekterade natthimlen som kretsade sakta över det hav du besitter.
För någon så van att slå upp sina ögon till ackompanjemanget av ovetandets och förvirringens brusande kör ter sig detta nya fenomen dig ganska otrevligt.
Du skakar hårt på ditt huvud för att sätta vattnen i rörelse igen.
Allt du ger dig själv är en lättare nackspärr som du vet att du måste få bort med något receptfritt senare på dagen.
Vattenytan ligger kvar i sin blankhet, klarhet och hånfulla lugnt, ett lugn som talar om det som du alltid vetat,
alltid kommer veta,
och aldrig har vetat.
Du vaknade en morgon
med en känsla av att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter.
En morgon
vaknade
du.
med en känsla av
att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter,
ja,
större än du någonsin skulle kunna komma ihåg.
Du vaknade med en aning om att vattnen i ditt inre stannat upp i sitt skvalpande och numera, från sin spegelblanka yta, reflekterade natthimlen som kretsade sakta över det hav du besitter.
För någon så van att slå upp sina ögon till ackompanjemanget av ovetandets och förvirringens brusande kör ter sig detta nya fenomen dig ganska otrevligt.
Du skakar hårt på ditt huvud för att sätta vattnen i rörelse igen.
Allt du ger dig själv är en lättare nackspärr som du vet att du måste få bort med något receptfritt senare på dagen.
Vattenytan ligger kvar i sin blankhet, klarhet och hånfulla lugnt, ett lugn som talar om det som du alltid vetat,
alltid kommer veta,
och aldrig har vetat.
Du vaknade en morgon
med en känsla av att insidan av ditt huvud
var större än du kunde komma ihåg
att den var sist du kände efter.
En morgon
vaknade
du.
Wednesday, December 05, 2007
Jantelagen.
Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Efter att ha gått fyra steg på den lilla stenlagda gången som skyddar hans gräsmatta stannade Åke, men efter att ha vänt sig om en sista gång och suckat djupt åt en fågelbajs på krusbärsbusken gick han så äntligen till jobbet.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Efter att ha gått fyra steg på den lilla stenlagda gången som skyddar hans gräsmatta stannade Åke, men efter att ha vänt sig om en sista gång och suckat djupt åt en fågelbajs på krusbärsbusken gick han så äntligen till jobbet.
Monday, December 03, 2007
En pjäs
Akt 1
Koka Brjanskij:
– Jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad?
Koka Br.:
– Jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad?
Koka:
– Jag säjer att jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad säjer du?
Koka:
– Gif-ter-mej-i-di-dag!
Modern:
– gif? Vad betyder gif?
Koka:
– Gif-ter-mål!
Modern:
– mål? Hur då mål?
Koka:
– Inte mål, utan gif-ter-mål!
Modern:
– Hur då inte mål?
Koka:
– Så är det bara, inte mål, punkt slut!
Modern:
– Vad?
Koka:
– Jamen, inte mål. Förstår du! Inte mål!
Modern:
– Där är du igen med detta mål. Jag vet inte vad mål är till för.
Koka:
– Fy fan! Gif och mål! Vad är detta gif! Förstår du inte själv att det att säja bara gif – är meningslöst?
Modern:
– Vad säjer du?
Koka:
– Gif, säjer jag, är meningslöst!!!
Modern:
– gslö?
Koka:
– Vad är detta! Hur lyckas du höra bara en bit av ordet och dessutom den mest absurda: gslö! Varför just gslö!
Modern:
– nu igen detta gslö.
Koka Brjanskij stryper modern.
Bruden Marusja kommer in.
Koka Brjanskij:
– Jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad?
Koka Br.:
– Jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad?
Koka:
– Jag säjer att jag gifter mej idag.
Modern:
– Vad säjer du?
Koka:
– Gif-ter-mej-i-di-dag!
Modern:
– gif? Vad betyder gif?
Koka:
– Gif-ter-mål!
Modern:
– mål? Hur då mål?
Koka:
– Inte mål, utan gif-ter-mål!
Modern:
– Hur då inte mål?
Koka:
– Så är det bara, inte mål, punkt slut!
Modern:
– Vad?
Koka:
– Jamen, inte mål. Förstår du! Inte mål!
Modern:
– Där är du igen med detta mål. Jag vet inte vad mål är till för.
Koka:
– Fy fan! Gif och mål! Vad är detta gif! Förstår du inte själv att det att säja bara gif – är meningslöst?
Modern:
– Vad säjer du?
Koka:
– Gif, säjer jag, är meningslöst!!!
Modern:
– gslö?
Koka:
– Vad är detta! Hur lyckas du höra bara en bit av ordet och dessutom den mest absurda: gslö! Varför just gslö!
Modern:
– nu igen detta gslö.
Koka Brjanskij stryper modern.
Bruden Marusja kommer in.
Saturday, December 01, 2007
en liten del
knappt har känslan hunnit infinna sig
förrän den byts ut mot en lämpligare
på nytt
knappt har vanan
som är dig trogen
fallit på plats
förrän inget är
sig likt igen
en lång tid
fanns
då inget hade betydelse
den tiden är att minnas och
tryckas mot sitt bröst
likt en idé i kvällstid
även detta är av vikt
och förändring
dock finns ingen
förklaring
även om viljan fanns att se
för utan vilja att se
och känna finns
ingen orsak eller
verkan utan bara
tankar för
knappt har känslan hunnit infinna sig
förrän den har bytts ut mot en lämpligare
på nytt
förrän den byts ut mot en lämpligare
på nytt
knappt har vanan
som är dig trogen
fallit på plats
förrän inget är
sig likt igen
en lång tid
fanns
då inget hade betydelse
den tiden är att minnas och
tryckas mot sitt bröst
likt en idé i kvällstid
även detta är av vikt
och förändring
dock finns ingen
förklaring
även om viljan fanns att se
för utan vilja att se
och känna finns
ingen orsak eller
verkan utan bara
tankar för
knappt har känslan hunnit infinna sig
förrän den har bytts ut mot en lämpligare
på nytt
Friday, November 30, 2007
För ett ögonblick
För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”
Först när en rännil av kåda sakta strilar sig fram över den tjocka heltäckningsmattan
börjar du ana oråd.
I din villrådighet söker du efter möjliga förklaringar.
Inget tycks dig särskilt troligt och du väljer istället att rikta din uppmärksamhet mot pajen framför dig.
Pajen är en värld av ost!
Ost, skinka och ljuvliga örtkryddor,
kryddor som får din tunga att, ja, dansa vals och slå små volter i ditt svalg, allt till dina tonsillers stora förtret.
Uppslukad av din tungas spontana utfall under sitt besök i ostens förlovade land
kan du nätt och jämt undgå att känna hur kådan
tränger sig in genom hålen, som du så omsorgsfullt stansat ut, i dina gummistövlar.
Du känner vemodet stiga i halsen och tungan faller platt på rygg i en av sina saltomortaler.
Sakta känner du hur kådan smeker sig mot dina bara fotsulor, denna känsla som du känt, o, så många gånger förr.
”Undrar varför hon dröjer!”
ropar du högt och letar febrilt efter något att låta dig uppslukas av.
Saltkaret kommer väl till pass.
Du inser att du misslyckats strax efter att du tömt hela dess vita innehåll i din gapande käft.
Det är ju du som har slukat saltet, inte tvärtom, som var din avsikt!
Skammen över att ha gjort ett så enkelt fel sveper över dig likt en filt, en filt av flanell.
Genom filten syns ingenting.
Du anstränger dig för att spetsa en bit av din ljuvliga skinkpaj på en gaffel och föra den mot munnen för att ingen ska ana oråd.
Biten av skinkpaj missar helt sitt mål och träffar, istället för din filttäckta mun, tomma luften, som gladeligen sätter i sig hela stycket och smackar belåtet.
Osäkerheten tar överhanden och du lägger fumlande tillbaka gaffeln där du antar att bordet är.
Du känner dig ganska dum där du sitter
Svept i en filt av flanell och med gummistövlarna fulla med kåda.
”Undrar varför hon dröjer!”
utbrister du på nytt och lägger snabbt till
”Haha!”
Detta för att inte bli tagen för någon som inte uppskattar det goda här i livet.
”Undrar varför hon dröjer!”
”Haha!”
skrålar du medan du sakta sjunker allt djupare i kådan.
Desperat efter något som kan avleda din uppmärksamhet från den förtvivlan du känner komma över dig,
desperat efter något att fylla dina sinnen med tar du en hård tugga av filten som täcker ditt huvud.
Ett stort sjok lossnar och sätter sig med besked någonstans i struphuvudstrakten.
Kvävd av en bit av din egen skam
sjunker du allt djupare i dina gummistövlar
där kådan smeker dina ben, just sådär som du hunnit bli van vid.
Inte ett ljud kommer över dina läppar
och i ett diskret försök att ta dig ur din något prekära situation
rycker du lätt med benet för att lösgöra det från
din kletiga boja som ömt smeker din fot.
Sakta, sakta tar sig kådan längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
Du intalar dig att det är viktigt att du inte grips av panik.
Du håller dig lugn
medan kådan sakta tar sig längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”
Först när en rännil av kåda sakta strilar sig fram över den tjocka heltäckningsmattan
börjar du ana oråd.
I din villrådighet söker du efter möjliga förklaringar.
Inget tycks dig särskilt troligt och du väljer istället att rikta din uppmärksamhet mot pajen framför dig.
Pajen är en värld av ost!
Ost, skinka och ljuvliga örtkryddor,
kryddor som får din tunga att, ja, dansa vals och slå små volter i ditt svalg, allt till dina tonsillers stora förtret.
Uppslukad av din tungas spontana utfall under sitt besök i ostens förlovade land
kan du nätt och jämt undgå att känna hur kådan
tränger sig in genom hålen, som du så omsorgsfullt stansat ut, i dina gummistövlar.
Du känner vemodet stiga i halsen och tungan faller platt på rygg i en av sina saltomortaler.
Sakta känner du hur kådan smeker sig mot dina bara fotsulor, denna känsla som du känt, o, så många gånger förr.
”Undrar varför hon dröjer!”
ropar du högt och letar febrilt efter något att låta dig uppslukas av.
Saltkaret kommer väl till pass.
Du inser att du misslyckats strax efter att du tömt hela dess vita innehåll i din gapande käft.
Det är ju du som har slukat saltet, inte tvärtom, som var din avsikt!
Skammen över att ha gjort ett så enkelt fel sveper över dig likt en filt, en filt av flanell.
Genom filten syns ingenting.
Du anstränger dig för att spetsa en bit av din ljuvliga skinkpaj på en gaffel och föra den mot munnen för att ingen ska ana oråd.
Biten av skinkpaj missar helt sitt mål och träffar, istället för din filttäckta mun, tomma luften, som gladeligen sätter i sig hela stycket och smackar belåtet.
Osäkerheten tar överhanden och du lägger fumlande tillbaka gaffeln där du antar att bordet är.
Du känner dig ganska dum där du sitter
Svept i en filt av flanell och med gummistövlarna fulla med kåda.
”Undrar varför hon dröjer!”
utbrister du på nytt och lägger snabbt till
”Haha!”
Detta för att inte bli tagen för någon som inte uppskattar det goda här i livet.
”Undrar varför hon dröjer!”
”Haha!”
skrålar du medan du sakta sjunker allt djupare i kådan.
Desperat efter något som kan avleda din uppmärksamhet från den förtvivlan du känner komma över dig,
desperat efter något att fylla dina sinnen med tar du en hård tugga av filten som täcker ditt huvud.
Ett stort sjok lossnar och sätter sig med besked någonstans i struphuvudstrakten.
Kvävd av en bit av din egen skam
sjunker du allt djupare i dina gummistövlar
där kådan smeker dina ben, just sådär som du hunnit bli van vid.
Inte ett ljud kommer över dina läppar
och i ett diskret försök att ta dig ur din något prekära situation
rycker du lätt med benet för att lösgöra det från
din kletiga boja som ömt smeker din fot.
Sakta, sakta tar sig kådan längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
Du intalar dig att det är viktigt att du inte grips av panik.
Du håller dig lugn
medan kådan sakta tar sig längre upp för din kropp och skammen längre ner i din hals.
För ett ögonblick
Ter sig allt normalt
När hon säger
”Jag är strax tillbaka”
Wednesday, November 28, 2007
En dag i en bil
Du sitter i bilen och nynnar på intromelodin till ”CSI: New York” och tänker tillbaka på den gamla goda tiden. Just den där dagen då du köpte den alldeles nya plattan ”Who’s Next” och förundrades så över albumets geniala titel. Du låg där för dej själv, i din säng, och lyssnade igenom plattan för första gången. Det var en magisk händelse i ditt liv.
Mer än 35 år senare slår tanken dej att trots den viktiga händelsen i ditt liv, är ändå det första du kommer att tänka på när du hör ”Baba O’ Riley”, teveserien ”CSI: New York”.
Du stänger av bilradion och skäms en smula, där du sitter.
Mer än 35 år senare slår tanken dej att trots den viktiga händelsen i ditt liv, är ändå det första du kommer att tänka på när du hör ”Baba O’ Riley”, teveserien ”CSI: New York”.
Du stänger av bilradion och skäms en smula, där du sitter.
Tuesday, November 27, 2007
Funktion
släpp en tanke
släpp en del av dig själv
förneka dig en idé
förkasta den tanke du har
om hur din värld borde vara
släpp en känsla
släpp en del av din själ
förträng det du bär på
förskjut avtrycket i dig
till ditt medvetandes rand
gör detta
för att bättre visa
bättre uppdaga
att du
fungerar
släpp en del av dig själv
förneka dig en idé
förkasta den tanke du har
om hur din värld borde vara
släpp en känsla
släpp en del av din själ
förträng det du bär på
förskjut avtrycket i dig
till ditt medvetandes rand
gör detta
för att bättre visa
bättre uppdaga
att du
fungerar
Thursday, November 22, 2007
Ytterligare en ytterlighet.
Hur kan du inte förstå? Varför förstår du inte redan hur jag känner? Att kunna uttrycka sig är meningslöst. Att tala om någonting annat än tjejer, bilar och om hur dåliga alla andra är i jämförelse med en själv är överskattat. Du vet ju redan vad som är rätt och fel, och du vet ju redan hur världsproblemen ska lösas.
Det är party nu, varför vill du förstöra det?
Det är party nu, varför vill du förstöra det?
Döden på Nilen.
Hej! Jag är en pojke på tolv jordsnurr som söker brevkompisar i åldern elva till femton. Helst tjejer. Jag gillar kompisar och datorer och att fantisera om bröst och jag cyklar mycket också. Skateboard är coolt. När det är lördag sover jag länge och ser på barnprogram fastän jag aldrig skulle erkänna det för mina vänner.
Friday, November 16, 2007
Hopp
de säger att
hoppet är det sista som lämnar människan.
i din värld blir hoppet något att stoltsera med, en bedrift värd eloger av alla de slag.
en människa utan hopp är bara en människa på avvägar, någon som hamnat snett och missat sitt mål, någon som fallit på vägen, som inte kom ända fram, som stupade på mållinjen, som gav vika, som inte pallade trycket, fegade ur, inte stod sitt kast.
en människa utan hopp är att föraktas.
på samma sätt som att den som blivit bestulen skall föraktas för att inte ha haft tillräckligt god tillsyn över sina ägodelar. på samma sätt som att den som blir mördad skall föraktas för sin vårdslöshet med sitt eget liv.
en människa utan hopp är inte att föraktas.
att inte ha hopp.
är en brist på tillvaro
att inte ha hopp.
är att sakna mening
att ha hopp är att ha en tilltro till att den tillvaro man befinner sig i kommer förändras i den riktning man vill.
det verkliga dilemmat
är
när ingen riktning finns
hopp är ett verktyg
ett fordon
som hjälper oss nå våra önskningar
som vi färdas i mot våra mål
det driver på oss och accelererar oss längs den väg som leder mot vår vision av ett bättre liv.
men om vägen inte är trefilig, nylagd och med mitträcke
vad gör du då?
om vägen inte alls är en väg
utan ett fält
ett fält så stort att du inte ser något annat än en horisont i fjärran åt alla håll
om ditt hopp inte sakta föser dig framåt
utan morrar på som en lastbilsmotor på amfetamin
vad gör du då?
sladdandes runt på ett oändligt fält med en morrande motor inom dig plöjer du upp djupa spår och den leriga sörja som slits upp i dina spår låter dig veta att du har färdats i cirklar.
du ställer dig frågan
”vad gör jag nu?”
hoppet är det sista som lämnar människan.
i din värld blir hoppet något att stoltsera med, en bedrift värd eloger av alla de slag.
en människa utan hopp är bara en människa på avvägar, någon som hamnat snett och missat sitt mål, någon som fallit på vägen, som inte kom ända fram, som stupade på mållinjen, som gav vika, som inte pallade trycket, fegade ur, inte stod sitt kast.
en människa utan hopp är att föraktas.
på samma sätt som att den som blivit bestulen skall föraktas för att inte ha haft tillräckligt god tillsyn över sina ägodelar. på samma sätt som att den som blir mördad skall föraktas för sin vårdslöshet med sitt eget liv.
en människa utan hopp är inte att föraktas.
att inte ha hopp.
är en brist på tillvaro
att inte ha hopp.
är att sakna mening
att ha hopp är att ha en tilltro till att den tillvaro man befinner sig i kommer förändras i den riktning man vill.
det verkliga dilemmat
är
när ingen riktning finns
hopp är ett verktyg
ett fordon
som hjälper oss nå våra önskningar
som vi färdas i mot våra mål
det driver på oss och accelererar oss längs den väg som leder mot vår vision av ett bättre liv.
men om vägen inte är trefilig, nylagd och med mitträcke
vad gör du då?
om vägen inte alls är en väg
utan ett fält
ett fält så stort att du inte ser något annat än en horisont i fjärran åt alla håll
om ditt hopp inte sakta föser dig framåt
utan morrar på som en lastbilsmotor på amfetamin
vad gör du då?
sladdandes runt på ett oändligt fält med en morrande motor inom dig plöjer du upp djupa spår och den leriga sörja som slits upp i dina spår låter dig veta att du har färdats i cirklar.
du ställer dig frågan
”vad gör jag nu?”
Att Möta
en gång
fick du veta
en sanning
du lyssnade
du förvånades
du försvann
en gång
kom du
en sanning nära
du sökte
du förundrades
och flydde i vild panik
en gång
försökte du förstå
vad en sanning är
du grubblade
och nöjde dig
med din egen förklaring
en gång
förstod du
hela sanningen
det var
då du
inte fanns mer
fick du veta
en sanning
du lyssnade
du förvånades
du försvann
en gång
kom du
en sanning nära
du sökte
du förundrades
och flydde i vild panik
en gång
försökte du förstå
vad en sanning är
du grubblade
och nöjde dig
med din egen förklaring
en gång
förstod du
hela sanningen
det var
då du
inte fanns mer
Wednesday, November 14, 2007
Och i tiden gick en man (en monolog mellan två)
”Att binda sej, är inga problem,” var vad hon tänkte, den stackaren. ”Vi går hela våra liv och binder oss, binder oss vid enskilda ting, binder oss i lag. Hade jag inte vetat bättre hade jag antagit att hela vår tid hängde på en tråd.”Claudia visste förstås att så inte var fallet, för fallet var olösligt, för länge sedan preskriberat, också. Men ändå fascinerades hon av tanken.”Tanken är egentligen att tiden är en gunga, men även en gunga är uppbunden. Och som bekant, är tiden fri, en egen dimension, obunden av de övriga. Den är konstant, konsekvent och konstnärlig. Som en omedveten allitteration bars min kropp iväg.”I sin förundran över tiden, svallet och ålderns rätt, chockades hon plötsligt av en plötslig tankeställare. Hon hade funnit svaret på en av vår tids största gåtor. Svaret var så självklart att hon misstänkte att det funnits där hela tiden, rakt framför hennes näsa.”Jag måste skynda, dags att runda av! Häri kan man icke ligga!” bad hon för sej själv, där hon låg, i sin kista. ”Ut! Jag måste ut!”Under detta skeende gick en man förbi, med sin käpp och sina äppelknyckarbyxor. Han band sitt urverk om halsen. Han band, sin halskedja, sin persika.
”Straffet tjänar sitt syfte.”
Ett oljud, dånande, som vånda i ett folktomt klassrum.
”Den straffade, strängt uppbunden, är fast.”
Tuesday, November 13, 2007
Oftast
I väntan på
Dina egna tankar
Famlar ditt medvetande och dina fötter i blindo
Trots en kunskap och en visshet om att saker är som du vill
Att de är som de ska vara
Som de aldrig skulle vara
Är allt som är ditt en påse
En påse
Av dig
Som du är
I väntan på
Din påse
Famlar dina tankar och din vilja i blindo
Trots en kunskap och en visshet om din påse
Att den är som den ska vara
Som den aldrig skulle vara
Har du aldrig riktigt
Förstått
Det
Dina egna tankar
Famlar ditt medvetande och dina fötter i blindo
Trots en kunskap och en visshet om att saker är som du vill
Att de är som de ska vara
Som de aldrig skulle vara
Är allt som är ditt en påse
En påse
Av dig
Som du är
I väntan på
Din påse
Famlar dina tankar och din vilja i blindo
Trots en kunskap och en visshet om din påse
Att den är som den ska vara
Som den aldrig skulle vara
Har du aldrig riktigt
Förstått
Det
Sunday, November 11, 2007
bara svälj, kära du, bara svälj
i en biografi står det skrivet om dej
att du ofta hann före tidens händer, hur nu det är möjligt
att du ofta hann före tidens händer, hur nu det är möjligt
grattis, min vän
men som små, hann jag alltid för dej i matkön
och du fick vänta med att mätta din mage
som du såg, längs med bardisken, glida bort
om du nu är rimlig, om du är tänkbart förvånansvärd
jag ber dej gärna om påfyllning, där du ligger, längs med disken
i vasken, tillsammans med alla andra bortglömda rester
skillnaden är
dina matrester var det ingen som nämnde i din biografi
eller ens visade på ett fotografi
hur nu det skulle vara intressant
det må vara uppseendeväckande att
ingen någonsin beskrev dej som pedantisk
men ditt samvete var aldrig besudlat
till dej kunde jag alltid komma, om jag bad om en ursäkt
dem samlade du i en liten koffert, i din garderob
och plockade fram vid behov
beskådade, sorterade, putsade
de absolut bästa
fyllde du dina väggar med, små lappar med ursäkter
hyllplan efter hyllplan i dina bokhyllor
där längs med disken, utmed kanten på vasken
har du ingen användning för dem
i din biografi, har författaren själv valt ut sina favoriter
grattis, min vän
men ingen beskrev dej någonsin som prudentlig
vägar
likt en gräshoppa
förvånas du över tingens egentlighet
i din kammare är verkligheten din
för den som inga byxor har
finns ingen återvändo
annan än att blotta sina bara skinkor för
de som vet
för den vars plikt
är en morot
ter sig vardagen
tom
ur din fantasi är sprungen
en dröm
om ett liv i känslan av
din egen
där du
är
nära
förvånas du över tingens egentlighet
i din kammare är verkligheten din
för den som inga byxor har
finns ingen återvändo
annan än att blotta sina bara skinkor för
de som vet
för den vars plikt
är en morot
ter sig vardagen
tom
ur din fantasi är sprungen
en dröm
om ett liv i känslan av
din egen
där du
är
nära
tillstånd
som genom en ödets nyck
finner du dig stående
med mössan i din mun
och hatten käckt på sned
din mening tycks dig vara förlorad
och allt tycks dig ha gått förbi
i dina ögon finns en plats
med mössan i din mun och hatten käckt på sned
vistas du i korridorer av meningsfullhet
fast i mitten mellan alla dörrar
där din trygghet finns
där inga laxar leker
med en mössa i sin mun
talar ingen
finner du dig stående
med mössan i din mun
och hatten käckt på sned
din mening tycks dig vara förlorad
och allt tycks dig ha gått förbi
i dina ögon finns en plats
med mössan i din mun och hatten käckt på sned
vistas du i korridorer av meningsfullhet
fast i mitten mellan alla dörrar
där din trygghet finns
där inga laxar leker
med en mössa i sin mun
talar ingen
Subscribe to:
Posts (Atom)